Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pieter Maritz var så bedröfvad och så upprörd af
Tschet-schwajos grymhet, att han icke kunde äta, utan tillbakavisade den
föda, som de kungliga tjenarne bjödo honom. Då märkte han,
att ett stackars par närmade sig kretsen. Mannen såg bekymrad
ut, och hans magra kropp var alldeles utan prydnad, endast om
höfterna omgjordad med ett afskubbadt getskinn. Qvinnan såg
lika eländig ut som mannen. Med nedslagna ögon smögo de sig
fram till det kungliga sällskapet, som ville de framställa en
begäran. Konungens omgifning tycktes hysa deltagande med dem,
men visste icke hvad den skulle göra; utan att egentligen föra dem
fram, skilde hofmännen sig åt och läto det olyckliga paret liksom
oafsigtligt komma fram till konungen.
Konungen samtalade med sin broder, då han märkte, att
de stackars menniskorna knäböjde på ungefär tio stegs afstånd;
emellertid kastade han blott en flygtig blick på dem och fortsatte sitt
samtal. Då lade mannen ned sin lilla packe på marken, löste
vipp den och framtog några lapprisaker: några kulor af horn, en
utskuren träsked och ett par messingsörringar, hvilket allt han
utbredde på marken. Derpå började han klagande berätta, att
han var från Amatongas gebiet och att zuluerna på
genommarsch tagit hans båda söner med sig, en tioårig och en
åttaårig gosse. Nu hade han kommit för att bjuda konungen lösen för
dem och bedja honom återgifva barnen åt honom och hans hustru.
Konungen rynkade ögonbrynen, men brydde sig icke vidare
om supplikanten, ty han öfverlade just med Dabulamanzi om
den vigtiga frågan, huruvida det vore lämpligt att bära sköld
under strid med skjutgevär.
Då drog den olycklige mannen ut en gammal knif ur sin
gördel och lade den till de öfriga sakerna. »Detta är allt, livad
vi ega, o konung», sade han bekymrad. »Vi hafva gått tio da-,
gar, min hustru och jag, för att framlägga vår bön för konungen.»
Men konungen låtsade ingenting märka, och en tung suck
trängde fram ur den stackars mannens bröst och tårarna runno
utför qvinnans kinder. Båda stödde hufvudet mot händerna och
blickade mot marken, nedslagna och modfälda, utan kraft hvarken
att bedja mera eller att gå derifråu.
Då reste sig missionären och gick emot dem. Han lade sin
hand på mannens axel och sade några vänliga ord. Denne tittade
upp, men vid anblicken af det hvita, skäggiga ansigtet utstötte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
