Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
missionären allvarligt framhöll, att menniskan hade en själ och
vore odödlig, pekade regnmakaren på sin hund och sade:
»Hvilken skilnad är det mellan mig och detta djur? Du säger, att jag
är odödlig. Hvarför äro då icke min hund och min oxe odödliga?
De dö såsom vi dö. Ser du våra själar eller djurens själar?
Men då du lika litet kan se våra själar som djurens, huru kan
du då tala om dem? Vet du det, som du icke ser? Hvilken
skilnad är det då mellan menniskorna och djuren? Ingen annan än
den, att menniskan är den största skojaren af båda.»
Missionären uppgaf att i närvaro af det hånleende sällskapet
fortsätta sin dispyt med regnmakaren och hoppades, att händelserna
med tiden skulle förringa den listige och talföre mannens anseende.
Och det såg verkligen ut, som om missionärens förhoppning skulle
gå i uppfyllelse. Det kom intet regn, solen strålade från en
molnfri himmel och ängarna förbrändes.
Regnmakaren gjorde flere försök. Så snart ett litet moln
visade sig på himlen, skickades budbärare ut på Ulundis gator
för att förbjuda qvinnorna att plantera eller så, på det att molnen
icke skulle blifva bortskrämda. Så skickade han ut hundratals
men-niskor för att samla vissa rötter och örter. Med dem skulle han
upptända en eld, som af zuluerna kallades »den hemliga elden».
Qvinnor och män svärmade då ut under glad förhoppning och
genomströfvade hela dagen kullar och dalar för att samla de
betecknade örterna. Med glada sånger vände de tillbaka hem och
lade sitt fynd för regnmakarens fotter. Då lät han på vissa kullar
upptorna stora hopar af dessa växter, hvilka han sedan tände på.
Han önskade att genom sina eldar frambringa vind, då han ju
visste, att vinden ofta är regnets förelöpare. Äfven tände han
dessa eldar vid månskiftet, då vädret brukar ändra sig.
Men då alla hans eldar blefvo utan verkan, började han
tala om hemliga skurkar, hvilka voro väl förfarna i trolldom och
omintetgjorde hans konster. Han märkte, att missionären icke
understödde hans sak hos konungen, ja, att han till och med
sökte väcka misstro mot honom, och ville derför gerna framställa
missionären som orsak till den långa torkan.
Då hände sig en dag, att det kom en häftig regnskur, som
likväl blott räckte en half timme. Då sprungo flere doktorer och
höfdingar in till regnmakaren för att lyckönska honom, men då
de inträdde, funno de honom till sin förvåning sofvande, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
