Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättelser han medförde. Ty ryktet om förestående strider hade
äfven trängt till dem. De sade sig hafva tänkt på flykt, men
återhållits af fruktan att blifva hindrade vid gränsen af zuluernas
utposter.
Äfven Titus Afrikanen kom fram och helsade på sin vän
och välgörare. Han hade blifvit lika mycket förändrad till sitt
yttre som till sitt inre. Håret var gråsprängdt, ansigtet skrynkligt,
och de svällande musklerna hade fallit in. Han hade åldrats
mycket på denna korta tid, ty brist på krigiska öfningar, den
ständiga sysselsättningen med andliga ting och kanhända äfven
sorgen öfver allt, hvad han mist, hade i förtid tryckt ålderdomens
stämpel på honom. Hans blick var likväl lugn och glad och vittnade
om, att han var medveten om något bättre än krigarära och rika
egodelar.
Af hans tjugu följeslagar var blott en enda qvar hos honom.
»Hvar äro de andra nitton vännerna?», frågade den gamle
mannen.
Titus Afrikanen höjde på axlarne och log sorgset.
»De hafva gifvit sig af den ene efter den andre», sade en af
bröderna. »De kunde icke, efter hvad de sade, längre stå ut med
detta bedjande. Ack, det är svårt att hålla de omvände
ståndaktiga i tron.»
»Vi få tacka Gud för dessa båda själar», sade missionären,
»och särskildt för Titus Afrikanen, som var en af de mägtige
bland hedningarna. Det skulle hafva smärtat mig mycket, om I
äfven förlorat honom.»
Med hustrur och barn, kistor och lådor på en andra oxvagn
begåfvo sig missionärerna följande dag till gränsen. Titus
Afrikanen gick bredvid sin vördnadsvärde vän, och hans ansigte
strålade af lycka öfver att åter höra den man tala, som vunnit ett
sådant välde öfver hans själ.
»O min lärare», sade han, »hvilken glädje du är för mig! Jag
kommer i bog de sångare och spelmän, som fordom tjuste mitt öra, när
jag rufvade på krigsbragder, och jag vet att mitt bröst svälde vid
deras melodier. Men du är en långt mägtigare spelman än de.
Ty utan instrument, blott med din muns ord rör du mitt hjerta
mer än de kunde, och jag lyssnar begärligare till din röst än
någonsin till deras musik. Jag längtar efter himmelen för att få
se Guds skönhet, om hvilken du berättat mig, och jag önskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
