Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen snart lemna dig din frihet, och då kan du fråga dig om
efter din församling och uppsöka den. Din fruktan att blifva
straffad för de begge zuluemas flykt är väl nu försvunnen? Du
har blifvit en stor karl, och jag vill bedja Gud, att du äfven
alltid må förblifva en god och gudfruktig menniska. I alla
farligheter, kroppsliga så väl som andliga, måste Gud vara vårt skydd,
ty vår egen kraft är svag emot verldens anfäktningar.
Pieter Maritz kunde ej somna på flere timmar; sorg och
glädje omvexlade sällsamt hos honom. Han var bedröfvad öfver
att nödgas skiljas från sin vän och rådgifvare, vid hvilken han
var fäst med de starka banden af gemensamt öfverstånden fara
och med lärjungens kärlek för läraren. Men sorgen fick likväl
icke öfvertaget hos honom, då han i sin fantasi såg alla de kära
der hemma, och lifvad som han var af den glada känslan, att
vara på väg hem från Zululandet. Endast medvetandet om att
han var på resande fot, att han hade sin trogne Jager till hands
och kunde förflytta sig från ställe till ställe, hade något
uppmuntrande och vederqvickande i sig. Att han skulle inställa sig
för kommendanten, bekymrade honom föga. Han var besluten
att icke förråda något om zuluerne och trodde, att han då skulle
få tillåtelse att begifva sig hem.
Tidigt följande morgon ljödo hornen, och Swazi-krigarne
stego upp från sina bäddar. Pieter Maritz åt frukost tillsammans
med sin gamle vän, medan de andra missionärs-familjerna ännu sofvo
under vagnens tälttak. Men det smakade ingendera. De voro
allt för bedröfvade öfver den förestående skilsmessan. Nu infann
sig den engelske underofficern, som tagit dem till fånga under
natten, och gaf Pieter Maritz order att göra sig färdig. Nu måste
man taga afsked. Med tårar i ögonen sadlade Pieter Maritz sin
häst, fastband på honom en kappsäck, som missionären gifvit
honom, och i hvilken han förvarade mat och några böcker; derpå
omfamnade han den gamle mannen och svingade sig upp i
sadeln. Två med bössor väpnade swazis gingo med honom, och så
bar det af.
Det gick i frisk takt, ty de smidiga, nakna svarte hade
ingen svårighet att hålla jemna steg med hästen. De pratade
muntert, togo tacksamt mot den tobak, som Pieter Maritz bjöd dem, rökte
sina små pipor och läto dem ej ens slockna, då det gick i traf.
Mil efter mil tillryggalade de utan trötthet. Pieter Maritz tänkte
Niemann, Pieter Maritx.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
