- Project Runeberg -  Pieter Maritz. Boersonen från Transvaal /
250

(1890) [MARC] Author: August Wilhelm Otto Niemann Translator: Richard Bergström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nor rusade förbi och skreko. En svår panik tycktes hafva gripit
befolkningen.

»Hvad står på?», ropade fältkorpralen. Ingen svarade.

»Eld kan det ej vara», sade Pieter Maritz, »ty jag ser icke
något rödt sken.»

Nu blef det lif och rörelse i huset, musiken i salongen
upphörde, och en af betjeningen kom, blek af skräck, in och ropade:
»Zuluerna komma!»

»Vansinne!», dundrade fältkorpralen. »Varen lugna, mina
damer, det är omöjligt.»

Pieter Maritz skyndade ut efter sin bössa och kom åter in.
Han höll ej för omöjligt, att zuluerna vore i antågande, då han
väl kände till deras snabbhet, ehuru icke troligt. Han ville
emellertid vara beredd.

»Det är alldeles omöjligt, att zuluerna äro här», försäkrade
Joubert, »mina förposter skulle hafva rapporterat det. Lugna er,
mitt herrskap, det är falskt allarm. Jag skall taga reda på, hvad
det kan vara.»

Hans lugn stillade sällskapet, ehuru stojet utanför fortfor.
»Zulu, zulu!», skreko på gatorna med alla möjliga olika tonfall
engelsmän, holländare, fransmän, portugiser och kaffer.
Trummor och horn ljödo från det engelska lägret, och många skott
lossades.

Fältkorpralen, major Serpa Pinto och Pieter Maritz gingo
nu bort till lägret; på vägen mötte de flere soldater i röda rockar,
men alla deras frågor voro fruktlösa. Slutligen kommo några
engelska officerare med dragna sablar, svärjande och grälande, och
drefvo folket tillbaka till lägret. Snart blef det alldeles tydligt,
att det förhöll sig som fältkorpralen förmodat, att en panisk
förskräckelse kommit öfver lägret och staden. Nederlaget vid
Isan-dula spökade i hjernorna.

En af de engelska officerame tyckte sig Pieter Maritz känna
igen. Det var samma befallande röst, som kunde antaga ett
så öfvermodigt uttryck, det var — lord Adolphus Fitzherberts
smärta figur.

»Mvlord Fitzherbert!», ropade Pieter Maritz högt.

Officern stannade. »Goddam!», ropade han, »det är ju min
holländska vän.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:07:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/napieter/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free