Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i egenskap af betjent åt en engelsman, kommit hit och nu hjelpte
till i värdshusets kök. »
Efter frukosten begaf sig Pieter Maritz till Joubert. Han
träffade denne i ett rum, livars gröna fönsterpersienner voro öppna,
så att den friska morgonluften fick spela in, med kartor utbredda
på bordet framför sig. Fältkorpralen var klädd i en lätt blå
linne-blus med öppen skjortkrage; Pieter Maritz såg i dag ännu
tydligare, huru lik den berömde krigaren var ett lejon, med sin
breda, höga panna, sitt tjocka, uppstående hår och böljande skägg.
»Säg mig, min gosse», sade Joubert, när Pieter Maritz
inträdde, »kunna engelsmännen skjuta?»
»Nej, mynheer, det kunna de ej», svarade han. »Bättre
än zuluema förstå de visserligen att handskas med skjutgevären,
men rigtigt kunna de ej skjuta.»
»Det är just, hvad jag trott», sade fältkorpralen. »Beskrif
nu slaget för mig en gång till rätt tydligt. Huru kom det sig,
att öfverstlöjtnant Pulleine ej märkte de svarta odjuren förr?»
Pieter Maritz redogjorde omständligt för allt, och fältkorpralen
hörde på med synbart intresse, och då Pieter Maritz berättade,
huru han sett zuluerna lura omkring, innan engelsmännen märkte
något, och om sitt råd angående vagnarna, som de föraktat, då
log han och strök sig om skägget. När Pieter Maritz slutligen
berättat allt, frågade han, hvar han skulle uppsöka sin församling.
»Ja, min gosse, det är icke så lätt att säga», svarade
fältkorpralen. »Trekkboema äro mycket rörliga af sig. Jag har
lik-visst hört, att nyligen flere församlingar, och bland dem äfven
baas van der Goot, begifvit sig till Lydenburgstrakten. De handla
der med guldgräfvarne och diamantvaskarne, och förtjena
der-igenom sannolikt mera än förut. Så rid dit! I öfvermorgon gifver
sig ett sällskap af härifrån till Lydenburg; passa på och följ det!»
På vägen hem såg Pieter Maritz två herrar och två damer
komma utridande från gården till ett vackert och trefligt hus.
De togo af i samma rigtning som allt annat folk, och skulle visst,
äfven de, ut och se på ett nyanländt engelskt regimente. Pieter
Maritz tyckte sig i en af herrarna igenkänna fadren till den unga
flickan från i går, och hans förmodan besannades, då han i det
samma i ett af fönstren fick se flickan sjelf, som stod och tittade
efter de bortridande. Hon såg icke glad ut som i går. Pieter
Maritz lyfte artigt på hatten och helsade fröken god morgon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
