Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men ni ser så ledsen ut», sade han förskräckt.
• Flickan log och nickade åt honom.
»Ja, herr Buurman, man kan icke alltid vara glad», sade
hon. »Ibland har man förtretligheter. Eller har ni aldrig haft det?
»Jo visst»*, sade Pieter Maritz öppenhjertigt, »och när jag
ser, att ni icke är glad, är jag det icke heller längre.»
»Det är vackert af er, att ni har ett så deltagande hjerta»,
sade flickan och såg så lifligt på honom med sina bruna ögon,
att han rodnade.
»Men hvad har ni för förtret?», frågade han.
»Jo, ser ni herr Buurman, det är just icke något så vigtigt,
men när jag gladt mig åt något, och det sedan går om intet, då
blifver jag ledsen.»
»Så är det med mig också», sade Pieter Maritz.
»Jag ville rida med ut», fortfor hon. »Men min far bjöd
af artighet min häst åt min tant. Det är mycket vackert att vara
artig, men nu har jag ingen häst, utan sitter här ensam, under
det alla menniskor äro ute.»
»Ja, det måtte verkligen vara förargligt», sade Pieter Maritz.
»Har ni en damsadel qvar kanhända?»
»En sadel har jag nog, men med den kommer jag icke
långt, då jag ej har någon häst.»
»Har ni bara en sadel, skall jag skaffa er en häst.»
Flickan blef röd af förtjusning. »O, herr Buurman, det vore
makalöst. Hvad ni är älskvärd!»
»Jag kommer strax tillbaka med hästen», sade Pieter Maritz.
»Och under tiden sätter jag på mig ridklädningen», inföll hon.
Pieter Maritz skyndade, så fort han förmådde, hem, tog ut
Jager ur stallet, borstade och ryktade i största hast den bruna,
glänsande huden, och ledde derpå djuret till flickans hem. Hon
stod redan på gården med ridklädningens släp öfver armen och den
svarta ridhatten på hufvudet. Hennes ögon lyste af glädje, då
hon såg Jager.
»Ett sådant vackert djur!», ropade hon jublande. »Så snäll
ni är, herr Buurman!»
En svart stalldräng kom fram med sadeln, och Pieter Maritz
drog sjelf till bukgjorden och hjelpte den unga flickan, som var
vig och van, upp på Jagers rygg.
»O, hvad jag är tacksam mot er för den förtjusande hästen!»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
