Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppmuntrade hästen genom tillrop och hvisslingar, andra svuro.,
och löjtnanten ropade åt Pieter Maritz, att han skulle kittla honom
med pistolkulor mellan refbenen, om han icke red bort från tältet.
Men alla beundrade de den unge ryttaren, som satt som
fastvuxen i sadeln, under det att hästen gjorde så vilda ansatser, att
hvar och en kände, att han svårligen kunnat hålla sig qvar i
sadeln.
Denna scen afbröts af en skara kavalleriofficerare, som kommo
ridande ut ur lägret för att möta det ankommande regimentet.
De voro iklädda dragonernas glänsande uniform, med
guldskim-rande hjelmar på hufvudet, och en röst bland dem ropade: »Se
på Dubois i fullt raseri! Hvad är det åt er? Jaså, den galna
hästen har sparkat ut honom ur tältet!»
»Nej se, är det icke min vän holländaren!», ropade en annan
röst, och Pieter Maritz kände igen lord Adolphus Fitzherbert på
en vacker fuchs.
»Men hvad tusan har ni fått för en häst?», frågade lorden.
;>Hvar är Jager?»
»Jag har lånat bort Jager», svarade Pieter Maritz, »och så
har jag fått en häst på Café de 1’Europe, som är litet orolig af sig.»
»Ja, det syns, att han är litet orolig», sade lord Fitzherbert
skrattande. »Jag skulle icke gerna vilja rida bredvid den der
hästen. Stig nu af, så skall jag låna er en af mina, och den
här skicka vi hem.»
»Mycket gerna», sade Pieter Maritz och svängde sig ned på
marken.
Lorden vinkade till sig en af soldaterna och lät honom leda
hem Brunte. Djuret gick nu rätt lugnt, sedan det icke längre
kände någon ryttare. Lord Fitzherbert satt sjelf äfven af, ropade
farväl åt sina kamrater och återvände arm i arm med Pieter
Maritz till sitt regimentes tält.
»I dag måste ni äta middag hos mig, käre vän», sade han.
Jag får lof att visa alla mina kamrater den vän, jag fick bland
negrerna, sedan han först sträckt mig till marken.»
Lorden såg mycket glad ut och fröjdade sig obeskrifligt åt att
återse Pieter Maritz, med hvilken han delat så mycken nöd, och
som han lärt sig akta och älska, och äfven Pieter Maritz var
hjertans glad öfver att hafva återfunnit den förnäme unge
mannen, som först behandlat honom så högmodigt, men med hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
