Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den. Han kröp följaktligen tillbaka och talade genom fönstret
med regnmakaren, som stod inne ocli redan ansett honom för
förlorad, då han hört honom glida utför.
Nu lossade Pieter Maritz med stor försigtighet en jernplåt
tätt invid fönstret, slog åter fast den urtagna spiken och fäste
änden af strecket vid denna spik. Derpå släppte han sig
nedför strecket innanför taket och tog mejseln med sig.
Tillsammans med regnmakaren gick han derpå till dörren, och det
lyckades dem att spränga den genom att sätta in mejseln mellan
låset och dörrposten och med förenade krafter bända ur låset.
Det blef ett brak, då dörren gick upp, och de stodo några minuter
orörliga och väntade, om icke möjligen någon vaktkarl
uppmärksammat bullret. Men allt förblef tyst, och nu gingo de genom
en korridor förbi flere dörrar, funno trots mörkret trappan och
gingo utför den ned i bottenvåningen. Här hörde de röster och
sågo ljus genom en smal dörrspringa. Bredvid porten var
vaktrummet, och de vaktkarlar, som befunno sig der inne, talade med
hvarandra. Ljudlöst smögo de förbi dörren till vaktrummet och
försökte öppna porten. Men den var stängd, och ingen nyckel
satt i, och det var ej tänkbart, att de skulle kunna bryta upp
den tunga, jernbeslagna porten.’ Afven om deras kraft räckt
till, skulle bullret hafva ditkallat vakterna. De gingo från porten
och letade efter en annan utgång, men ingen stod att finna.
Ofver-allt fasta murar och starka, stängda dörrar!
Rådvilla stodo de der och visste ej, hvad de skulle göra.
»Vi stanna, här», sade Pieter Maritz, »till dess skyltvakten blifvit
aflöst. Då måste ju porten öppnas. Vi begagna ögonblicket,
springa omkull karlarna, som stå oss i vägen, och försöka fly.»
Men regnmakaren hade ej mod att inlåta sig i strid med
väpnade vaktkarlar, och Pieter Maritz gaf efter för honom, då
han sjelf kände, att denna plan var förtviflad. De gingo åter
uppför trappan på vinden och satte sig der helt modfälda,
bråkande sina hjernor med att finna en utväg. Snart blef likväl
mörkret tryckande för Pieter Maritz, och han gick fram till
strecket, som hängde qvar i fönstret, klättrade upp och satte sig
hopkrupen i fönstret för att åtminstone hafva den fria himlen och
friska luften omkring sig. Då föreföll det honom, när han tittade
bort mot grufvan, som om alla ljusen samlade sig i en tjock
eld-klump på en särskild punkt vid randen af afgrunden. Allt flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
