Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gripande, då man betänkte, att dessa starke krigare beredde sig
till en strid på lif och död.
Efter gudstjenstens slut slogo de sig ned vid aftonmåltiden,
och kaffertjenarne framburo stora skålar med majsgröt och stora
kannor fulla med kaffe.
Pieter Maritz frågade sin farbroder Klaas om striden den 20.
December förlidet år, i hvilken denne sjelf deltagit.
»Vi hade brutit upp från Pretoria», berättade farbrodren,
»emedan vi hört, att engelsmännen voro i antågande från
Lyden-burg. De äro gudlösa menniskor, de der engelsmännen, ty de
hade marscherat derifrån på söndagen. Vi mötte dem på
måndagen halfvägs mellan Lydenburg och Pretoria, och vi voro
omkring två hundra man starka. Då vi sågo dem marschera, skickade
vi mot dem en af de äldste med en hvit duk bunden kring bössan,
och läto säga dem, att de skulle vända om och stanna i
Lydenburg, ty det var nu krig och vi önskade icke, att de skulle komma
till Pretoria. Men öfverstlöjtnant Anstruther, som kommenderade
trupperna, var mycket ovänlig och sade, att han hade befallning
att marschera på Pretoria och icke brydde sig om våra önskningar.
Den äldste sade honom då, att det gjorde oss ondt att vara
nödsakade att skjuta på kristna menniskor, men att vi ej kunde göra
annorlunda, om han mot vår vilja ginge vidare. Då svarade
öfverstlöjtnanten, att skulle vi bara understå oss att angripa hennes
majestäts trupper, skulle han visa oss, hvilket straff en sådan
förvägenhet skulle ådraga oss. Vår äldste kom tillbaka och
meddelade oss detta, och derpå lade vi oss hastigt ned i en halfcirkel
tvärs öfver vägen, der engelsmännen skulle tåga fram, och gömde
oss bakom stenarna vid kullarna. Då nu verkligen engelsmännen
fortsatte vägen fram, började vi skjuta, hvarpå de ville bilda en
skyttekedja och angripa oss. Men vi sköto först ned deras
officerare, så att de sprungo om hvarandra i villervalla, och sedan vi
derpå ännu en stund skjutit på dem, viftade de med hvita dukar
och bådo om nåd. Då kommo vi fram och tillfångatogo dem,
som ännu lefde.»
»Huru länge varade striden?», frågade Pieter Maritz.
»Det kunde väl vara omkring tio minuter», sade farbrodren.
»Men de hade etthundratjugu man döda och sårade, förutom
officerarne, och om de ej bedt om fred, skulle de alla blifvit
sträckta till marken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
