Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I fiendens läger.
t var efter det för engelsmännen olyckliga slaget vid
Schains Hoogte. Pieter Maritz höll på sin gamla
trogna Jagers rygg midt emot det engelska lägret och
blickade tankfull på den brittiska flaggan, som ännu
alltjemt vajade på Hatleys hotell. Eftermiddagssolen stod lågt
öfver bergen, och ett ljufligt skimmer af blått och rödt förklarade
Drakbergen och kom de tunga kupolerna och åsarna att se helt
lätta och molnlika ut. Kanondundret hade upphört, stridsbullret
och de sårades qvidan hade tystnat, och i lugn skönhet låg nejden.
Pieter Maritz funderade öfver ställningen, och den ville ej
rätt behaga honom. Hvarför angrepo icke boerna det engelska
lägret? Hvarför hade de ej omedelbart efter den senaste segern
gjort slut på den obetydliga fiendeskaran? General Colley kunde
nu knappast hafva mera än sex hundra man qvar, åtminstone
två tredjedelar af hans officerare hade stupat, och soldaterna måste
känna sig nedslagna och modlösa. Om boerna stormat lägret,
medan ännu skräcken från Langes Nek och Schains Hoogte satt
lifligt i engelsmännen, hade de redan kunnat tillfångataga general
Colley. Men Pieter Maritz kände sina landsmän. Orubbliga, lika
stora träd, djupt rotade i fosterjorden, stodo boerna, och om
engelsmännen skulle våga å nyo angripa, skulle de med okuflig
kraft möta dem, men att sjelfva angripa, det föll icke boerna in.
Joubert visste mycket väl, att det varit klokare att storma det
engelska lägret, men han måste göra, hvad som behagade hans
landsmän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
