Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När gudarna skratta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men jag vet det. Har det aldrig fallit dig in att
undra varför hon tog slöjan, begravde sig i de
levande dödas bedrövliga kloster?»
»Emedan hon älskade honom så högt, och då han
dog . . .»
Orden fröso bort på mina läppar då jag såg
Carquinez’s hånfulla min.
»Ett passande svar», sade han, »maskingjort som
ett stycke bolstervar. Världens dom! Världen vet
ju så mycket. Liksom du flydde hon från livet.
Hon var besegrad. Llon sträckte upp trötthetens
vita flagga. Ingen belägrad stad har någonsin hissat
den flaggan under så mycket sorg och tårar.
»Nu skall jag tala om hela historien för dig,
och du måste tro mig, ty jag vet det. De hade
grubblat över mättnadens problem. De älskade
Kärleken. De kände till Kärlekens värde intill sista
öret. De älskade honom så högt att de gärna
skulle ha velat behålla honom ständigt varm och
eldig i sina hjärtan. De blevo glada då han kom,
och de bävade för att mista honom.
»Kärleken var begär, ansågo de, en ljuv smärta.
Ilan sökte alltid tillfredstställa den, och då han
fann vad han sökte, dog han. Avvisad kärlek var
kärlekens liv, beviljad kärlek var kärlekens död.
Följer du med? De ansågo att det inte är livets
sätt att hungra efter vad det har. Att äta och ändå
vara hungrig — det ha människorna aldrig kunnat.
Övermättnadens problem. Just så. Att ha och
behålla matlustens hetsande eggelse vid det dignande
bordet. Det var deras problem, ty de älskade Kär-
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
