Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagsljuset var aktern, den splittrade mesanmasten
och en skamfilad reling. Det var midt i vintern
på norra Atlanten, och den eländiga besättningen
var halvdöd av köld. Men det fanns ingen fläck
där de kunde få vara i fred. Varenda sjö spolade
över vraket, sköljde bort saltskorpan från deras
kropp och avsatte ny skorpa. I akterkajutan stod
vattnet dem upp till knät, men här var åtminstone
skydd för den kalla blåsten, och här samlade sig
de överlevande, stodo kappraka, höllo sig fast vid
kajutbordet eller stödde sig på varandra.
Förgäves sökte Mahony förmå karlarna att tura
om med att från mesanmasten hålla utkik efter
något mötande fartyg. Den iskalla blåsten var mer
än de kunde uthärda, och de föredrogo att söka
skydd i kajutan. 0’Brien, jungmannen, som bara
var femton år, turade om med Mahoney på den
kalla utkiksplatsen. Det var pojken som klockan
tre på eftermiddagen ropade ner att han hade
siktat ett segel. Detta lockade ut dem från kajutan,
och de trängdes vid akterrelingen och lovartsidans
mesanvant för att hålla ögonen på det obekanta
fartyget. Men dess kurs tycktes ej föra det
närmare, och de återvände frysande till kajutan; icke
en av dem erbjöd sig att avlösa utkiken uppe i
masttoppen.
Vid slutet av den andra dagen uppgåvo Mahoney
och 0‘Brien sitt försök, och sedan drev fartyget
redlöst för blåsten och utan utkik. De voro tretton
karlar, och i sjuttiotvå timmar stodo de upp till
knäna i det forsande vattnet på kajutgolvet, halvt
ihjälfrusna, utan mat och endast med tre buteljer
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
