Naturen har visligen varit mera frikostig på nyttiga människjor än på Stora Män, gifvit en allmännare åtrå til det sanna goda i den verld man är, än til lysande skuggor i den verld man diktar. Denna våldsamma passion, som upoffrar det närvarande för det tilkommande, lycksaligheten för hoppet, varelsen för minnet; denna sublima förvillelse är nödig för Hjelten, för Skalden, för Skaparn i de vackra Vettenskaperne: men hvad blefve verlden, om den vore mindre sällsynt? Lyckligtvis anser allmänheten dessa höga namn af Ära, Odödlighet, för ord utan betydelse. Samhällens lif är flit och idoghet, åkerbruk, handel, slögder och konster. Och härtil behöfves flere starka händer, än stora själar.
Läsaren täcktes förlåta, om denna Inledning till en Afhandling om
Näringar i början torde synas något långt ifrån dragen. Den är dock ej
aldeles skild ifrån mit föremål. Jag vil gifva et värde åt det ämne
jag valt mig. Jag vil lära snillet, at högakta idogheten, modren för
lif, välmåga och nöjen; at ej sätta sig förhögt på varelsernes
rangordning; at ej tro det sin kallelse ovärdigt, hvarken at deltaga i
folkens yrken, eller at strida för dess rätt. Den högsta förtjänst är
ej at vara sällsynt. Det skadeliga och onyttiga är rarast i naturen.
