At vinna säkerhet för sit lif, och säkerhet för sin egendom, var första grunden til Samhällens stiftande. Men det fans i början ingen annan egendom, än jordens frivilliga gåfvor. Om desse i et Samhälle en tid voro tilräcklige, at föda alla dess Invånare, kunde de dock, vid en tilväxande folkmängd ej längre vara det. Hvad blef då den första och naturligaste utväg för dem, som ej naturen kunde föda i deras land? At flytta til andra länder. Snart blefvo dessa Länder lika upfylde af invånare. Häraf upkommo krig, eröfringar, vikingsfärder. Men sedan styrkan at angripa, och styrkan at försvara sig, kommit i jämnvigt mot hvarandra, blefvo dessa medel äfven fruktlösa. Dessutom började Nationernes seder at mer och mer förmildras. De försigtigaste Samhällen började således uptänka medel, at utom blod och härnad föda det öfverskott af Medborgare, som ej jorden sjelfvilligt kunde nära. Då föddes Idoghet, Handel och Slögder.
Et Rikes magt är ej i dess storlek, men i dess folkmängd och rikedom. På det förra beror dess säkerhet; på det senare dess sällhet. Idogheten gör, at ofta en liten Stat är lika folkrik med en större; et hårdt climat lika lyckligt med et blidare. Det aldrastörsta och fruktbaraste land kan ej gifva mer än et visst antal af folk och skatter: Idogheten oändeliga. Idogheten är således nödvändig i alla Riken, men mäst i de minsta eller minst gynnade af naturen.
Men Idogheten skal upmuntras. Ingen ting är lättare. Man behöfver allenast at lämna den åt sig sjelf; otvungen, obehindrad. Det är så i naturen, at hvar och en människja sjelfmant söker sit uppehälle och välstånd, at några nya motiver synas föga nödvändige. Behofvet är nog, at gifva henne både håg och medel härtil. Regeringens skyldighet är blott, at icke förbjuda dessa medel; tvärtom, at göra dem många, fria, lätta och säkra.
Då hvarje Medborgare i et Samhälle, efter råd, lägenhet, håg och skicklighet, får söka sin bärjning, sin välmåga och rikedom genom alla de medel och hvilka hälst af de medel, som han sjelf finner tjenligast, och som icke strida mot allmänt väl; då äger detta Samhälle en fullkomlig frihet i näringar; der kan ej annat hända, än at hvar och en Medborgare, följakteligen hela Riket vinner en fullkomlig lycksalighet. Ty, hvad annat är et Samhälles väl, än hvarje enskildts väl?
Et Samhälle däremot, hvaräst friheten at nära sig är bunden och inskränkt, där medlen härtil antingen blifva minskade, eller blott tillåtne några få, eller påtvungne mot böjelse, eller svåra i utöfningen, eller osäkra til sin frukt, eller rubbade til sin varaktighet; et sådant Samhälle måste antingen stanna i en absolut fattigdom, eller ock dess förmögenhet endast hvila i få händer, hvilket senare ej är annat än en mindre grad af fattigdom. Ty en Nations rikedom består ej allenast i mängden af dess varor och penningar, men i dessas allmänna circulation och behöriga fördelning. Hvem ser då ej, at Näringstvånget är lika stridande mot naturlig billighet, som mot lagens rättvisa; mot et sundt förnuft, som mot en sann Politik; mot allmänt och enskildt bästa? Och likväl har det herskat i så långliga tider! Och likväl har det utbredt sig til så många Länder! Och likväl har det befästat sig genom en oändelig mängd af Lagar och Förordningar! Hvad är orsaken härtil? Egennytta på ena sidan, och okunnighet på den andra.
Egennyttan gör, at hvar och en människja söker högsta möjeliga förmåner med minsta möjeliga besvär. Men täflan delar förmånerne och ökar besväret. Ju mindre antal af concurrenter, ju lättare blifver vinsten. Denna slutkonst är ej altid riktig, men det är den allmännaste; och bör i synnerhet förlåtas en mindre förfarenhet. Man bör då icke undra, at de förste upfinnare och idkare af slöjder och konster hafva följt en sådan sats. Desse Medborgare voro Samhällets välgörare. Ingen ting naturligare, än at de vunno dem. Felet var endast, at illa uplyste Regeringar valde medlen härtil på andre Medborgares bekostnad. Då idogheten på detta sätt uppmuntrades hos en, förqväfdes den hos tusende. Men den sanna Politiken är ej mer än en dag gammal. Det är ganska nyligen, som man börjat gissa, at et Samhälles välmåga ej består deruti, at några få äro rika; utan at många äro förmögna, och at alla hafva sin bärjning.
Egennytta hos den sökande, och okunnighet hos den beviljande, äro således rätta grunden til Monopolier, Privilegier, exclusiva Bolag och HandelsCompagnier, Skrån, Ämbeten, Societeter, och alla de öfrige tvång, som Näringarne vidkännas.
När man ändteligen funnit af en sen förfarenhet, at tvånget var
skadeligt för Näringarne, vågade man dock ej häraf draga den naturliga
följd, at friheten var dem nyttig. Man blandade altid begreppen om
Tvång och Ordning, om Sjelfsvåld och Frihet. De klokaste hafva trott,
at tvånget borde tålas, som et nödvändigt ondt; som et mindre ondt,
hvilket hindrade et större. Dessutom är ej så lätt för en Regering, at
återtaga från private en oförsigtig gåfva, som at afslå en olaglig
begäran. Sedan egennyttan en gång hunnit draga någon betydande vinst
af sine inkräktningar, och då hon förstår at vid påkommande fara med
försigtighet upoffra någon del deraf, är hon merendels säker, at länge
bibehålla dem. De mäst uplyste och tiltagsne Regeringar hafva med
största möda hunnit lossa en och annan af näringarnes fjättrar, och
oaktadt man tydeligen röjt nyttan däraf, genom sådane Rikens tilväxt
framför andra i handel, idoghet, folkmängd och välmåga; har man dock
ännu ingenstädes vågat eller kunnat helt och hållit förkrossa dem.
