Italien var den första av nyare Stater, der handel, slöjder och konster, sen barbariets tidehvarf, började växa til någon höjd. De utbredde sig härifrån först til Frankrike, sedan til Nederländerne och England, och sist til Norden. Öfver alt hade man trott sig bäst upmuntra dem genom Monopoliska Författningar, och säkrast fästa dem genom tvång, men ingenstäds hade man användt mera konst och snille at arbeta mot sit ändamål, än i Tyskland. Sveriges olycka ville, at vi härifrån skulle inkalla idogheten til oss. Hon kom således hit, fängslad och betungad af alla de bojor, som enskildtas egennytta och en falsk politik henne redan pålagt, och vi aktade oss noga, at lätta eller lösa dem. Tvärtom, vi sökte på alt sätt at föröka deras mängd och tyngd, alt i den öfvertygelse, at ordning borde befordras, och at tvång var ordning. I sådant afseende utkom år 1614 en Handels Ordonnantie, som inskränkte rättigheten til Handel och Sjöfart inom ganska få personer. Men då man såg til sin förundran, at denna näring, oaktadt et så tryckande ok, ej ännu var i stånd at resa sig up, fann man nödigt at föröka det genom en ny Författning af år 1617, hvilken lämnade handeln i så få händer, som möjeligt var. Då utsågos vissa Städer, som ensamme skulle få idka den utländska sjöfarten, andra fingo rättighet at segla til hvarandra inom Riket, men en del allenast til Stockholm och Åbo. Alla Landtköp blefvo forbudne, och en oändelig lista författad på contraband: likasom man trott, at Landtmannen skulle upmuntras af en svårare tilgång, at köpa destomer, och Stadsmannen at införskrifva endast sådane varor, som voro af mindre godhet och begärlighet. Med Fabriker, Manufacturer, Handtverk och Konster förhölls lika orimligt. HallOrdningar, SkråOrdningar och alla möjeliga slags Ordningar upfunnos at förtrycka dem. Alla tilverkningar skulle vara til en viss mängd, äga en viss beskaffenhet, säljas för visst pris, ske af vissa personer, som ägde en viss förmögenhet, och efter vissa läroår, och på vissa orter. De SlöjdeIdkare, som först til oss inflyttat, voro mästa delen klåpare: deras arbete var dyrt och föga dugligt. Det enda medlet at bringa tilverkningarne til mera godhet och bättre pris, hade varit at öpna vägen för flit och täflan: och det var just den man stängde. Verkan häraf blef lika synbar som oundvikelig. Handel, Slöjder och alla Näringar, följakteligen hela Riket, trånade i en lång och beständig vanmagt. Segrar och eröfringar i förra seklet gåfvo väl Nationen et fruktadt namn och en utvärtes glans, men blottade landet på folk och penningar, och bortvände hågen från idoghet och hushållning til utländsk yppighet och pragt. Sverges Konungar voro stora, Sverges Adel lysande, men Sverge var olyckligt. Det liknade en upsvullen, jättelik kropp, prydd med lagrar och trophéer, men sjuk och försmäktande, utan blod och märg. Sverge behöfde en Patriot på Thronen, en Husfader til Regent, och Carl XI kom. Denne vise, fridälskande Konung antog en ny politik: den, at på folkets välmåga bygga Thronens ära. Han sträckte således en alfvarlig och outtröttelig omsorg til Jordbrukets, Handelns och Slöjdernes uplifvande. Nyttige Författningar vidtogos i denna afsigt, och om han längre lefvat, hade han sannolikt afhulpit eller lättat det tvång, som i dessa Författningar ännu kunde ligga Näringarne til hinder. Han efterträddes alt för hastigt af en stor och olycklig Son, hvars beständiga krig förqväfde all värkan af Fadrens försigtighet, och försänkte Fäderneslandet i djupaste nöd och uselhet. Förskräckelsen öfver en så grym belägenhet väckte hos Nationen, vid Carl XII:s död, en nästan fanatisk patriotism. I tanka at sjelf säkrast kunna bota sina smärtande plågor, och i fruktan at å nyo, genom Enväldets nycker, beröfvas värkan af använda läkemedel, tilägnade hon sig sjelf första rummet i sin styrelse. Om hon visade sig nog egennyttig vid återtagandet af sin frihet, måste man dock tilstå, at hon i början på et berömligt sätt nyttjade den til sin välfärd. Detta visade sig af de många kloka inrättningar, som på en kort tid gjordes til idoghetens upmuntran i alla lofliga Näringar. Den frihetsanda, som herskade hos den nya Regeringen, röjde sig öfver alt i dess Lagar och Författningar. 1720 års SkråOrdning, 1734 års HandelsReglemente, samt 1739 års ManufakturPrivilegier och HallOrdning befriade väl ej, på långt när, Handtverkerierne, Handeln och Slöjderne från det ok, hvari de hitintil suckat, men lättade dock dess tyngd til så ansenlig del, at de på ganska kort tid vunno en höjd, som man föga vågat hoppas. Men sedan kärleken til Fäderneslandet förvandlat sig i partianda, Ständernes magt i et tygellöst mångvälde; sen hämd och egennytta vid det ena Riksmötet ändrade eller förkastade hvad vid et annat blifvit faststäldt; sen inga Lagar voro helige, inga Författningar beständige; råkade omsider Rikets hushållning i sådan villervalla, at man föga mera visste, hvad angående den samma var stadgadt eller förbudit. Vid Riksdagen 1766 utkom väl en Förordning til förmån för Fabrikerne, som lämnade hvar och en rättighet at idka den slöjd han lärt; men ju större nytta denna Författning gjorde, ju säkrare borde man vara, at den af et stridigt parti en annan gång skulle uphäfvas; om ej Försynen i en lyckelig stund hade gifvit Svenska Thronen en Konung, och oss et Fädernesland. Ordning och lydnad återkommo, Regeringens påbud vunno kraft, de goda lagarne stadfästades, de gamla förbättrades, och nya stiftades där de förre ej voro tilräckelige.
Om idoghet i alla näringar, på de sista tio åren, under en med vishet bibehållen frid, vunnit et nytt och förvissadt lif; om vår Sjöfart utvidgat sig til fordom obesökta Länder; vår Handel börjat drifvas med inländske Capitaler; våra Fabriker höjt sig af egen invärtes styrka, och ej på styltorne af premier, förskotter och tusende konstmedel; om ändteligen en del af våra Slöjdetilverkningar stigit til den godhet och ymnighet, at de ej allenast böra förnöja vår egen smak och förslå til vårt behof, utan ock med begärlighet af utlänningen emottagas; hafva vi i synnerhet at tilskrifva en sådan lycka den frihetsprincip, på hvilken författningarne i allmänna Hushållningen nu mera blifvit grundade, och den frihetsanda, med hvilken de blifvit verkstälde af vederbörande Ämbetsmän, och Kongl CommerceCollegium i synnerhet.
Strax efter Regementsförändringen 1772, uphäfde Kongl Maj:t, på
Högbemälte Kongl Collegii tilstyrkande, alla de ändringar och
tilläggningar, som rörande SkråHandtverkerierne sen 1720 blifvit
gjorde, och återstälde SkråOrdningen i sin första renhet. Man bör ock,
kanhända, tilstå, at om det vore möjeligt, at altid handhafva den i
sin rätta vidd och mening, så skulle den kunna äga en mera önskad
verkan. Men några och nittio paragrapher, hvaraf den består, kunna ej
annat än gifva egennyttan och chicanen beständiga tilfällen til
missbruk och förtydelser. At så sker, vittna de klagomål och
vidlöftiga processer, med hvilkas pröfvande och afdömande Kongl
CommerceCollegium dageligen besväras, och som borttaga dess tid från
andra allmännare omsorger.
@c Står SkåHandt, borde nog vara SkråHandt
