Om Näringstvånget i gemen, och Skrån i synnerhet / Author: Johan Henric Kellgren - Tema: Politics Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Burskaps Ansökning

Utom de vidriga öden, som åtfölja skyldigheten at förfärdiga Mästareprof, äro ändå flere svårigheter för en Gesäll at öfvervinna, innan han hinner förvärfva sig en ostridig frihet, at i fred och lugn få idka sit Handtverk. Det lär vara utan exempel, at den, som ej ingått i hemligt och betungande fördrag med et Ämbete, gjort ansökning om burskap, utan at hans rätt, under en eller annan förevändning blivit satt i fråga. Detta är et ondt, nästan aldeles oskiljaktigt ifrån det sätt, hvarmed burskapsansökningar vanligen handteras. Jemte det den Sökandes tid derigenom onyttigtvis förhalas, och han bringas på åtskillige kostnader, lämnas äfven det afvundsjuka Ämbetet tilfälle at lägga sin medtäflare alla hinder i vägen, i synnerhet, och i brist af andra medel, genom diktade invändningar mot hans frägd. Sådane försök voro föga möjlige och endast farlige för den anklagande, om desse ej förstodo at i hemlighet betjena sig af et annat skäl, som olyckligtvis ännu i många Magistratspersoners ögon äger et stort sken af rättvisa; jag menar den gamla och djupt inrotade fördomen, at de förra Mästarne skulle sakna sin bärjning, om nya tilkommo. Lät oss höra på hvad grund de stödja denna fördom.

Et visst antal förbrukare, säger man, hafva et visst antal behof, följakteligen köpa de et visst antal varor. Et visst antal händer fordras at tilverka dessa varor. Och som Idkaren så väl sjelf måste lefva af sit arbete, som äfven hålla sig med verktyg, löna Gossar och Gesäller, försörja Hustru och Barn, m m; så är nödvändigt at hans tilverkning betalas så mycket öfver rudimateriens värde, at öfverskottet förslår til dessa nödvändiga utgifter. Om nu Idkarena ökas, så ökas äfven tilverkningarne, och när dessa blifva flere än som jemt förslå til afnämarenas behof, så han ej Idkaren föryttra dem, och mister följakteligen så väl den vinst som fordrades til hans bärjning, som sjelfva den inköpta rudimateriens värde.

I sanning då man antager at blott et visst antal idkare kunna hafva sin bärjning af et visst antal köpare, til exempel, at 6 Skomakare jemt af kunna föda sig i en af våra Småstäder, så bör SkomakareÄmbetet i denna stad med alt skäl kunna argumentera mot en ny Mästersökande på följande sätt: När 6 Skomakare, som arbeta 297 dagar om året (man har afdragit Helgedagarne), kunna lefva året om, af en viss försäljning, huru många dagar kunna då af samma försäljning 7 Skomakare lefva? Svaras: 312 dar. Men nu är tredjedelen af värdet på en dagelig tilverkning hvad som nödvändigt åtgår til dagelig omkostnad; följakteligen då man tilverkat et dagsarbete mer, än man mägtar försälja, har man förlorat detsamma, som 3 dagars uppehälle. Om således någon ibland oss, bör Ämbetet fortfara, skulle vara så oförsigtig, sen man förökat oss til 7, och med lika flit arbeta de 52 dagar, som redan afgått från hans näringstid, så förlorade han ännu 104 dagars uppehälle dertil, och hade således inalles ej mer än 209 dagar eller mindre än två tredjedelar af året at försörja sig på.

Men låtom oss något närmare granska de principer, hvarifrån en så orimlig slutsats blifvit dragen.

Först är det omöjligt at med någon säkerhet kunna utstaka antalet af köpare på en ort. Dels tilfällige omständigheter, såsom större eller mindre Marknader, flere eller färre resande, o s v, dels folkmängdens beständiga tilväxt, verka härutinnan år ifrån år en ouphörlig omväxling. För det andra är det falskt, at idkarnes antal bör utsättas efter mängden af en orts invånare. Hundra tusen tiggare köpa mindre än en enda förmögen man. Det borde då rättare proportioneras efter förmögenheten. Men denna måttståck är like föränderlig, som den förra.

För det tredje bör man veta, at om det än blefve möjeligt, at en orts både folkmängd och förmögenhet vore fullkomligen känd, skulle man ändå bedraga sig, om man derefter uträknade Idkarnes afsättning och utstakade deras nummer. Ty afsättningen förhåller sig ej allenast, som sagt är, i en rät proportion til köparnes mängd och förmögenhet, utan ock i en omvänd proportion til varornes pris. Ju lindrigare varupris, dess större afsättning. Men varupriset förminskas i samma mån som idogheten tiltager. Frihet i Näringar föder täflan; täflan drifver til flit och sparsamhet. Dessutom ju flere Idkare, dess större åtgång och följakteligen lindrigare köp på rudimaterier. Om dessa trenne omständigheter läggas tilsamman: flit, sparsamhet och godt köp på rå ämnen, blifva Idkarena i stånd at nöja sig med en mindre vinst, och at sälja varorne til et lindrigare pris. Man ser då härutaf, at i en Stad der Invånarenas antal supponeras beständigt förblifva densamma, men deras förmögenhet efter en viss tid hafva ökt sig til dubbel, och varupriset hafva nedstigit til hälften mindre, fordras nödvändigt, efter en sådan tids förlopp, en fyrdubbel varumängd, at förslå til Invånarnes behof.

För det fjerde är falskt, at til et visst antal varors tilverkning fordras et visst antal händer. Det blifver aldrig möjeligt, at med säkerhet utstaka gränsen för idoghetens förmåga. En förökad flit, en lättad tilgång på rudimaterier och lifsmedel, en större fullkomlighet i verktygen och deraf följande förkortad arbetsmethod kan gifva förmåga åt tvänne händer at tilverka lika mycket som tio. Innan man således kan utsätta en viss proportion imellan Idkare och tilverkningar, skal man förut vara säker, at konsten redan äger all möjelig höjd, och dess Idkare all möjelig flit och skickelighet. Jag lemnar därhän, om ställningen hos oss för det närvarande sådan är. Men antingen är den det, eller ej. I båda fall blifver inskränkningen af Idkarnes antal både skadelig och orimlig, så snart man antager hvad nödvändigt måste antagas, at någon tilväxt kan förväntas i folkmängd och förmögenhet, det vil säga med et ord, i varubehofvet. Ty om varubehofvet tiltager, men idogheten ej, så måste Idkarena förökas; men detta är tvärt emot principen. Om åter varubehofvet växer, men Idkarnes antal altid förblifver detsamma, så måste idogheten bringas högre; men detta kan ej ske, om ej vägen lemnas fri för täflan och concurrence. Ty icke må man föreställa sig at endast begäret til en större vinst är nog at upmuntra arbetaren til större flit och skickelighet, så länge brist på all medtäflan sätter honom i stånd at med lättja och vårdslöshet draga samma vinst, genom et efter godtycko upstegradt varupris. Men om man också medger, at et större varubehof skulle aftvinga den monopoliska Idkaren et större varuförråd, kan man med säkerhet säga, at hvad tilverkningarne vinna i mängd förlora de i godhet. Ty hvad skulle väl förbinda honom, at hålla sina tilverkningar til beständig godhet, om ej antingen fruktan at icke få föryttra dem, eller ock fruktan at nödgas sälja dem til underpris. Ingendera har rum, der täflan är utestängd, och denna kan ej finnas der Idkarenas antal är inskränkt inom vissa, som äga i sin magt, at efter behag och egennytta sammansätta sig om tilverkningarnes mängd, pris och godhet.

Af alla anförde skäl lär man finna, huru föga pålitelig den grunden är, på hvilken Skråförfäktarena stödja sin princip om Idkarnes inskränkning, nemligen den farhågan, at en genom flere händer förökad varumängd skulle förorsaka någon brist på afsättning, och osäkerhet at försörja sig. Tvärtom är det just i följe med Skråtvånget, som denna fara kan äga rum. Ty der täflan, enda motgiftet för lättja, skackrande och oskicklighet, ej tvingar en Monopolisk Idkare, at hålla sina varor til erforderlig mängd, skäligt pris och fullkomlig godhet, der nödgas förbrukaren, at antingen inskränka sina behof, eller förskaffa sig hvad han tarfvar från andra orter, då Lurendrägaren aldrig försummar, at läna honom en hjelpsam hand, äfven i trotts af de strängaste förbud. Der åter, hvaräst täflan lemnas hvar och en öppen, der blir altid säkert, at den idogare handen, den idogare staden, den idogare nation föryttrar til alla dem och framför alla dem, som äro det mindre; der är ej at frukta för vanköp och försäljningsbrist, ända til dess at alla tilverkare på alla orter i verlden hafva upnått den högsta möjeliga grad, och således alla en lika grad af flit och skicklighet. Men en sådan supposition är nästan så litet sannolik, som i fall den vore omöjlig.

Sedan nu, som jag förmodar, nog tydeligen är bevist, at Idkaremängdens inskränkning är, ej allenast skadelig för Samhället i gemen, utan ock för SkråHandtverkerierne sjelfva; men Författningen om Burskaps ansökning gifver de senares ouplysta egennytta ständige tilfällen at lägga hinder i vägen för skickelige medtäflare, så vågar jag hålla före, at denna Författning borde uphäfvas, och at hvar och en Mästersökande, så snart hans Mästerprof, om det ändteligen anses nödigt, blifvit af Magistraten godkändt, må utan vidare ansökning eller SkråMästarnes hörande, strax få sätta sig ner ehvar han behagar, och för egen räkning drifva sin näring bäst han gitter.

Innan jag slutar denna Artikel, och på det man ej må tro, at jag afmålat ställningen värre än den är, vil jag anföra et helt nyligt och märkvärdigt exempel, af de orimmeliga skäl, som man ofta upfinner mot skickelige Burskapssökande. En Svensk SämskmakareGesäll, som åstundade upsätta sin egen Verkstad, men ej trodde sig kunna uthärda med alla de vanliga besvär och kostnader vid ansökningen derom i sit egit Fädernesland, begaf sig til Köpenhamn, der han snart vann sit ändamål, blef Mästare och Borgare. Men drifven af kärlek til sin öfvergifna hembygd, och underrättad om 1773 års Författning, som stadgade någon större frihet til Burskapsvinnande reste han til Wisby och anmälte sig derom hos Magistraten. Sina Läroår hade han genomgått och sit Mästerprof aflagt, så at i den vägen ej mera något hinder emot honom kunde uptänkas. Mot hans fräjd var ej heller något at påminna. Magistraten gaf honom då en sådan Resolution: "at emedan Magistraten hade sig bekant, at han varit Borgare i Köpenhamn, men han ej gittat visa, det han enligt 3 Cap 5 § Hand. Balk. upsagt sit burskap och derifrån blifvit endtledigad, så kunde ej Magistraten hans ansökning bifalla." Således blef et Lagens rum, som endast rör frågan om Borgares flyttning mellan inrikes Städer och fullgörandet af de skyldigheter til Kronan och Staden, hvartil de sig vid Burskapsvinnandet förbundit, nu lämpadt til förmån för en utländsk ort och Svensk Mans förfördelande. Om et så besynnerligt utslag sedan af Kongl CommerceCollegium rättvisligen blifvit uphäfvit, och den Sökande återstäld i sin lagliga rätt, hade dock denne, genom en vidlöftig rättegång, redan måst vidkännas mycken kostnad och tidspillan. Exempel torde ock kunna gifvas af den Mästersökande, som sedan han förlorat alla instantierne igenom, likväl af vederbörande strax derefter måst anmodas om sådant arbetes förfärdigande, hvartil ingen i hela SkråÄmbetet befunnits vara skicklig.