Så hinderlige som Mångslöjd och Polypolier äro för Konsternes tilväxt, så skadelig är ock en altför noga separation. Om hvarje serskildt yrke, för at bringas til fullkomlighet, fordrar sin egen Man; så äro dock många af så föga vidd och så nära slägtskap, at de ganska väl kunna skötas af en och samma hand, utan at skada hvarandra genom Idkarens delade tid och skicklighet. I England, der Slöjderne stigit til den största höjd, som man ännu känner, ser man at hvarje Handtverk, och ofta de minsta grenar deraf, idkas af serskildta personer. Men frågan är om ej sådant snarare bör anses som en följd än som en orsak til Slöjdernes fullkomlighet. När rörelsen hunnit at blifva nog snabb och säker, det vil säga, då Tilverkaren af den minsta détail är viss om en lätt och obehindrad afsättning, då finner han ock bäst sin räkning häruti; då försvinner af sig sjelf hågen för mångslöjd och det större besvär, som densamma medför; då behöfves ej mer några Skråförfattningar at hämma den, hvilket tilfyllest bevises af vissa orters exempel i det nyss åberopade England. Ty ingenstäds, kanhända, är mångslöjd mera sällsynt än i Manchester, Leeds, Birmingham, Halifax samt Förstäderne i London, och ingenstäds är tillika en större frihet. Deremot, i et Land, der rörelsen ännu är svag och långsam, genom brist af Folkmängd, Städer, utländsk afsättning, m m blifver en genom Lagar och Författningar påtvungen separation i nära beslägtade och föga lönande näringsgrenar, endast et medel at hämma den lilla rörelse, som redan är i gång.
Et Samhälle är ej annat än et stort Hushåll, och bör styras på samma sätt. Om en Husbonde tillåter sina Drängar at kors om hvarannan, förrätta alla syslor, i och utom hus, så at Kocken äfven får klä honom, Kusken tillaga hans middag, o s v kan han ej annat förvänta, än at blifva illa betjent af dem alla. Men i fall han åter på andra sidan så noga indelar sina Drängars göromål, at den ena blott tillåtes at bränna hans hår, den andra at frisera, den tredje at pomadera, den fjerde at pudra det, och om han allenast betalar hvar och en efter dess möda och tidsspillan; så måste han nödvändigt tillåta dem dessutom några andra medel at förskaffa sig födan, eller rymma de ifrån honom, eller svälta de ihjäl.
Man bedrar sig mycket, om man tror, at vissa af våra Skråfördelningar äro mindre löjeliga, än det anförda exemplet. Det är föga större skilnad imellan Hårfriserarn och Hårpudrarn, än mellan Skomakare och Barnskomakare, Gulddragare och Snörmakare, Snickare och Ebenister, Carduansmakare och Garfvare, Sämskmakare och Handskmakare, &c. Man minnes ännu ganska väl de häftiga collisioner och långvariga processer, som varit imellan Skomakare och Skoflickare om rättigheten at förfärdiga arbeten fram om eller bakom ran<%20>d<%0>; mellan Svarfvare och Kammakare om förmånsrätten at tilhandla sig Horn ur första hand; ej mindre än mellan Skomakare och Garfvare angående bättre rätt til rå Hudars upköpande, en tvist som redan upkom i Drottning Ulrica Eleonoras tid, och sedan ofta blifvit förnyad.
Men at lika orimmeliga tvister ännu våga yppas under den uplystaste
Regering, följakteligen ej kunna förekommas annorlunda, än genom
sjelfva Skråförfattningarnes rättande, der de taga sit uphof, derom
hafva vi äfven et ganska nytt bevis, i det påstående som Bokbindare
Ämbetet i Stockholm för några månader sedan gjort mot
BokhandelsSocieteten, at til följe af sina SkråPrivilegier, ensamme
hafva rättighet til inbundne Böckers försäljning. Man har svårt at
begripa, det sådane Privilegier finnas. Men om de finnas, hvad blefve
väl följden? At som Bokbindarne ensamme hafva tilstånd, at försälja
inbundne böcker, och de ej äga några andra än Psalmböcker och
Cathecheser, så tilåtes ej allmänheten at köpa några andra inbundna
böcker, än Cathecheser och Psalmböcker. Man torde kunna säga at et
sådant förbud är nog mycket religieust. Vidare, och som inga andra än
bundna böcker från Ängland få införas, och våre Bokhandlare derföre
fått tilstånd at dem sådane införa, så hafva de väl lof, at utan
klander införskrifva hvad de ej få försälja; men emedan de ej särdeles
lära finna sin räkning vid en så beskaffad handel, ej heller at
bortskära banden för at få försälja exemplaren, så följer, at ingen
Svensk, efter BokbindareÄmbetets Privilegier, bör vara tillåtit at
läsa Ängelska böcker, om han ej sjelf förskrifver dem. Det lär ej vara
nödigt at leda flere följder från et så besynnerligt Skråtvång. Det är
en verkelig lycka, när en Författning är orimmelig til den grad, at
hon blifver utan verkan: och jag hoppas at denna lär af vederbörande
blifvit funnen äga sådan beskaffenhet.
