Namnet på dessa missbruk är nog at bevisa deras ursprung och ålder. De hafva redan mer än 60 år i Författningarne varit förbudne, men bibehålla sig dock til en stor del än i dag. Ty ingen ting är envisare at utrota, än vanor och plägseder. De orimligaste och besvärligaste överenskommelser i private Samfund lydas och vördas, såsom kloka och nyttiga. Egenkärleken gör, at man heligt i akt tager de Lagar man sjelf gifvit sig, då man gärna anser som et främmande våld Regeringens påbud. Til de skadeligaste Gewonheiter bör man räkna, utom dem vi redan nämt, inrättningen af Herbergen, Frimåndagar, spatseringar, m m alt ledande til tvång, kostnader, lättja och liderlighet; alt oskiljakteligen förbundit med sjelfva Skråstiftningen. Vid detta tilfälle kan jag äfven ej undgå at anmärka en sed, som i et och annat Ämbete varit brukelig, nemligen, at söka förening med utländska Skrån, för at få anses för zumpftigt. Utländningen vet altför väl at rikta sig af våra Svenska Ämbetens enfaldighet i den delen, och föreskrifver dem äfven i vissa fall reglor, som de med all noggranhet efterlefva. Man har försäkrat mig, at et visst Ämbete här i Staden, vid ingången förening med et utländskt Skrå, fått sig bland annat förelagt, at hvarje Mästare ej skal antaga mer än en enda Lärling; hvilken orimliga öfverenskommelse äfven af dem i akttages.
Desse äro i min tanka de hufvudsakeliga tvång och besvär, som ännu trycka våra Handtverkerier, och som hindrat dem at upstiga til den höjd, dit man billigt väntat dem under en fredlig och lyckelig Regering. I fall de kunna afskaffas, utan SkråOrdningens fullkomliga uphäfvande; eller om skadeligheten af de Artiklar, som stadga detta tvång är mindre än den nytta de öfrige medföra, må den med rätta bibehållas. Men om de skäl jag här anfört, tilräckeligen bevisa at det förhåller sig tvärtom, lärer hvar och en Patriot med mig instämma i den underdåniga önskan, at vår Nådige Konung, ju förr dess hellre ville uphäfva så väl denna som andre dylike Författningar, hvilka hindra Slöjderne at deltaga i den frihet, och njuta frukten af det lugn, han gifvit sit rike.
Min hufvudsakeliga föresats var, at uphöja en fri och oväldig röst mot
de bojor som trycka våra SkråHandtverkerier, såsom de bland alla
näringar, hvilka mäst känna deras tyngd. Men innan jag slutar, och på
det man ej må tro, at de öfrige redan äga all den frihet de önska sig,
vil jag äfven nämna om et och annat af de tvång, som hittils legat i
vägen för Idkare af Handel, Manufacturer och Fria
Konster.
