Fria konster! -- Hvad bevisar detta ordet? At det gifves andra, som äro i träldom. Man har då länge vetat det; man har blygts deröfver, men nekat dem et namn, i fruktan at orättrådigheten af en så grym fördelning skulle falla hvar och en förnuftig i ögonen. Ty skulle man väl tro det? Det är icke stöld och bedrägeri, utan sjelfva de nyttigaste och nödvändigaste konsterne, som sättas emot de fria. Men i fall man kunde bevisa, at det finnes Fria Konster, som icke äro fria?
En Konst är ej rätt fri, så länge den ej får idkas af hvilken hälst, som dertil äger lust och förmåga. En konst är långt ifrån fri, så länge det lämnas åt vissa interesserade personer, at dömma om den Sökande bör få idka den eller ej. Af en sådan beskaffenhet är Bok- tryckareKonsten. Det är sant, en Lärosvän häruti besväras ej under vägen med dyra Mästerstyckens förfärdigande, m m men är det ej en dubbel hårdhet at lätta honom vägen, för at stänga honom från målet; hvilket nödvändigt händer, så länge samma Societet, hvaraf han söker blifva Ledamot, äger makt at utlåta sig öfver hans antagande? Jag har sagt det redan, och jag uprepar det än en gång: Så snart Konungen gifvit et allmänt tilstånd åt hvar och en at idka den slöjd han lärt, hvarunder de Fria Konsterne med så mycket mera skäl böra vara begrepne, huru olämpeligt är då ej, at tilfråga en Societet, om den ej har något at invända mot det som Öfverheten befalt! Och vet man ej redan af så långlig erfarenhet, hvad svaret blifver? Vet man ej at alt hvad Skrå, Societet och Ämbete heter, tvingas af sin afvund, sin lättja, sin egennytta, kort sagt, af sjelfva sin natur, at äga et interesse, som är tvärtemot Samhällets; at de således använda, vid alla möjeliga tilfällen, alla möjeliga krafter, at lägga hinder i vägen för täflan och concurrence? Boktryckerierne stå, som bekant är, omedelbarligen under Kongl CancelliCollegii inseende. Det är här, som en Sökande skal anmäla sig til Privilegii erhållande. Man förmodar med skäl, at et så uplyst Collegium, hvars föremål är at på alt uptänkeligt sätt befordra Litteraturens framgång, och som så väl känner huru mycket goda Boktryckerier och täflan hos deras Idkare och Förläggare dertil bidrager, ej lärer underlåta at vid Societetens tilfrågan noga pröfva de skäl, densamma plägar förete til Sökandes utestängande. Imedlertid torde hända, at den yppersta vaksamhet ej altid är tilräckelig, så länge tilfälle gifves til invändningar.
En Factor, som länge tjent med flit och beröm på åtskillige af denna Stadens Boktryckerier, ingaf för en tid sedan hos Kongl CancelliCollegium ansökning at sjelf få inrätta Boktryckeri. De skäl deremot, som BoktryckeriSocieteten vid tilfrågan förebragt, kunde icke grundas på bestridande af hans skickelighet, så vida han häruppå aflagt erforderliga prof. Högbemälte Collegium afslog dock hans begäran, af den grund som orden i Dess Utslag lyda, "at Kongl Collegium, i anseende til de för Boktryckerierne nuvarande mindre fördelaktige omständigheter, fant betänkeligt, at medelst något nytt Boktryckeris anläggande deras förra antal föröka."
Med all vördnad för detta Kongl Collegium, vågar jag dock yppa mina tvifvelsmål om rigtigheten af principen i detta Utslag. Då man så tydeligt finner, at täflan och concurrence är enda medlet at uphjelpa så väl alla Näringar i gemen, som i synnerhet de Fria Konsterne; borde icke då Boktryckerierne få förökas, just i anseende til de skäl, som Kongl Collegium til deras inskränkande åberopat, nemligen, at de för närvarande tid, hvilket hvar och en lär medge, verkeligen befinna sig i rätt släta omständigheter, som bland annat, kan slutas deraf, at tvänne betydande Förlagsböcker, nemligen et Engelskt och Svenskt, samt et Tyskt och Svenskt Lexicon nyligen blifvit tryckte i Greifsvald. Och för hvem vore väl skadeligt at Boktryckeriernes antal föröktes? Icke för Allmänheten, som tvärtom borde hoppas både bättre böcker och bättre köp derå, och som i alla fall aldrig lär kunna tvingas at köpa eller låta trycka mer än den behagar; icke heller för Auctorerne, som genom flere Förläggares anbud ägde tilfälle at få sina Manuscripter bättre betalte; icke heller för Societeten, i fall ej den nykomne, genom begärligare böckers förläggande, vackrare tryck och lindrigare arfvode, droge til sig förtjensten, hvilket säkert bör anses som et rättmätigt straff för de gamlas försummelse: Sannerligen ser jag ej minsta betänklighet och fara för någon annan än den Sökande sjelf, i fall han brister i omtanka, hvilket må blifva hans ensak. Dessutom, hvad upmuntran är väl, at söka upnå någon höjd af fullkomlighet och skicklighet i en konst, då man ej är säker, at en gång få idka den för egen räkning; utan altid ser sig tvungen at arbeta under andra? Måste icke denna belägenhet gifva en sådan person et förakt för sig sjelf, som ej annat kan än alstra af sig en sömnaktig hoglöshet, förderfvelig både för honom sjelf och det allmänna?
En Boktryckares hufvudsakeliga förtjenst är ej, at med en vacker styl trycka odugliga böcker. Så länge från våra Bokprässar ej annat utkommer, än oanständiga Tidningar, osmakeliga Romaner, m m äro de, om man behagar, redan för många. Men om någonsin vår Litteratur skal vinna något anseende; om nånsin våra Auctorer skola bringas at skrifva något som hedrar dem sjelfva och gagnar Allmänheten; är nödigt at de upmuntras af kloke, förmögne och tiltagsne Förläggare. Det synes då som desse äfven borde få inrätta Boktryckerier.
Förläggaren af den vidlöftiga Economiska Dictionnairen, et af det nyttigaste Verk som i Sverge utkommit, med flere lika goda som kostsamma arbeten, skulle tyckas i detta afseende hafva förtjent någon bevågenhet af Litteraturens Beskyddare. Hans ansökning om BoktryckeriPrivilegii åtnjutande har en gång blifvit afslagen, och lärer nu afbida hos Kongl Maj:t et Nådigt slut. Jag talar ej i detta fall för en persons, men för Allmänhetens sak. Det bör oroa hvar och en, som äger någon kärlek för den goda lärdomen, at se det fortsättningen af förstnämde Verk, et Verk som hedrar både Nationen och sin Författare, redan vid 3:dje Tomen blifvit afbrutit, af ingen annan orsak, än at Förläggaren ej finner sig i stånd at utom egit Boktryckeri bestrida omkostnaderne.
Sen jag således bevist, at Tvånget ännu, til mer eller mindre grad, är quar i alla våra näringar; at det är skadeligt för Samhället; at det är grundadt i författningarne; at desse följakteligen böra ändras eller uphäfvas: bör jag billigt vänta mig, at med alla Frihetsyrkare få dela den beskyllning, som vore det min afsigt, at försvara sjelfsvåldet, och fördömma all ordning. Några ord äro nog, at vederlägga denna förebråelse.
De långvarigaste stridigheter i människjors tänkesätt hafva merendels
härrört af olikt ordaförstånd Låtom oss då först komma väl överens
hvad Ordning betyder. Ordning är et ord, som egenteligen brukas
om sammansatta ting, och består i alla delars sammanstämmande til et
gemensamt nyttigt ändamål. Samhällets ändamål är dess makt och
välmåga. Makten grundar sig på en talrik folkmängd: Välmågan ej
allenast på ägodelarnes mängd, utan äfven och förnämligast på deras
allmänna lopp och behöriga fördelning. Nu är redan bevist, at tvånget
i våra Hushållsförfattningar minskar lättheten at nära sig; således
gifver orsak til folkmängdens aftagande, drifver Medborgare ur landet,
hindrar utlänningar at flytta in. Det är tillika bevist, at desse
författningar lägga hinder i vägen för täflan och concurrence; således
dels förhålla rikedomarnes tilväxt, dels stänga dem i få händer:
följakteligen hämma de både makt och välmåga, följakteligen strida de
tvärt emot Samhällets ändamål, följakteligen befordra de sjelfva den
oordning man frugtar; följakteligen då de afskaffas, kommer ordningen
åter.
