Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Också en debut av Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
SOPHIE ELKAN.
hvad pappa skulle säga, hvad syskonen skulle säga,
hvad jungfrurna, hvad kamraterna skulle säga, hvad
fru Bruneck skulle säga, då min Ovädersång stod
på hedersplatsen och de fingo höra allt det beröm,
onkel Adam slösade öfver den och mig. Då skulle
de ångra alla de bannor de gifvit mig och bedja
mig om förlåtelse. Men poemet stod där inte. —
Och intet svar i breflådan. —
Det fanns ej något tvifvel mera, brefvet hade
kommit bort på posten. Så fort jag hämtat mig
från den första förlamande missräkningen, satte jag
mig ned vid min pulpet. — Kladd behöfde jag ej —
jag kunde mitt poem utantill och jag började
skrifva om det på nytt och författa ett nytt bref till
onkel Adam. Men medan jag skref föll det mig in,
att iag borde vänta ännu en månad. Det var kanske
ett godt tecken, att jag intet svar fått i denna
Linnea. Säkerligen hade onkel Adam skickat
Ovädersången direkte till Akademien och väntade själf
svar från den. Så var det. Det trodde jag
åtminstone en stund, i nästa minut tänkte jag åter att
brefvet blifvit bortslarfvadt af posten. Det var en
förfärlig tid. Jag slets emellan hopp och kval. Än
var jag fullt och fast säker på att dröjsmålet betydde
godt, än att brefvet kommit bort, än att poemet
skulle stå i nästa Linnea. Intet var säkert mer än
ett, att jag lefde i ett ständigt oväder af
välförtjänta bannor. Men öfver detta skref jag ingen
sång.
Så var Linnéadagen åter inne, den kom, men
intet poem, intet svar. Nu råkade jag i full för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
