Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min väg till diktning av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
HILMA ANGERED STRANDBERG.
»Hvarför har du umgåtts med oss!»
Jag teg, onekligen till en viss grad slagen.
»Jag håller af er», mumlade jag, »ändå. Jag
bara hatar allt lågt och ofritt och —>>
»Från denna stund är det en annan, som blir
hatad.»
Vi hade hunnit in i min bostad. Vi voro båda
utom oss. Jag talade, jag förklarade. Hon skakade
blott sitt hufvud. »Det är gjordt>, sade hon,
»ohjälpligt gjordt.»
Till sist sprang hon fram och omfamnade mig
hårdt.
»Nu är allt slut — farväl.»
Hon vände i dörren och tillade:
»Hon vet ingenting — vi skola undanhålla henne
tidningarna.»
Det var dråpslaget.
»För Guds skull», ropade jag, »inte det. Jag
går genast och talar om alltsammans.»
Jag ser henne stå där högtidlig, hård i blicken
som hämndens gudinna.
»Så nedrig är du väl ej. Där du slår, få vi
söka hela.»
Jag var fullständigt bedöfvad.
Redan nästa dag hade ryktet om mitt brott
hunnit spridas till klintens yttersta koja. På gatan
mötte mig mulna ansikten och knappa hälsningar.
Och vid besök hos personer, som med mig skarpt
brukat fördöma sakernas tillstånd, ja, som varit
de ifrigaste att meddela mig hvarje ny prästerlig
bedrift, mottogs jag så främmande, att jag icke an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
