Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min väg till diktning av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
HILMA ANGERED STRANDBERG.
Men då jag hvar gång jag kom, såg en skugga
af nedslagenhet ofrivilligt lägra sig öfver
hemmet, gick jag mer och mer sällan dit. Min
befattning nödvändiggjorde en daglig beröring med
människor, hvilkas hätskhet nu var lika stor som
deras artighet förut. Det blef nästan
outhärdligt. Men på grund af befolkningens hotfulla
hållning ville jag icke fly. Jag hatade att synas feg.
Hvarje dag företog jag promenader genom byn och
försökte komma i tal med männen. Jag mötte
endast mörka blickar och slutna läppar. Man
upphörde att hälsa på mig. Jag led oändligt. Jag
fyllde min ensamhet med tårar, ty jag hade älskat
dessa människor. Det måste hafva en öfvergång,
sade jag till mig själf. De skola återkomma till
dig, det här är ju galenskap.
Men ingen kom, och vintern bröt in.
Då började jag tänka. Hur skulle framtiden
gestalta sig? Ämnade jag verkligen afstå från en
diktarverksamhet i anda och sanning? Undfick ej
kallet just genom denna kamp sitt dop i eld?
Jo — tusen gånger jo. Jag rätade på mig i ett
fast beslut. Jag erfor nästan lättnad öfver att stå
i fullt och ärligt dagsljus. Må då striden oss
emellan börja på allvar, tänkte jag! Frihet måste jag
hafva. Frihet till att utvecklas som jag kan och
vill.
Att jag ägde mod, ansåg jag mig hafva visat.
Nu hade jag rätt att draga bort — att härda mitt
veka hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
