Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min väg till diktning av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIN VÄG TILL DIKTNING.
109
Hon gör oss till ett spektakel för att vi inte tala
nog fint.»
Jag förstod nu hvilket vapen mina fiender
användt för att uppegga själfva folket. Det var det
enda de gärna kunde få fatt uti. Mina noveller
voro skrifna på dialekt.
Medan jag på bästa sätt talade om hvad i
samhället jag verkligen angripit, stirrade mannen på
mig med sina gnistrande ögon. När jag slutat,
höjde han åter armen.
»Nej, hon är listig — dom talar om, hur mör
hon är i munnen, hon bedrar mig. Och slipper
undan gör hon icke. Nu ska skammen gå af vår
strand.»
Min största svårighet hade varit att hindra
»kamraten» i sina anfallsplaner mot de båda karlarne.
Det såg tämligen betänkligt ut. Bekant som jag
var med ortens förhållanden, visste jag, att i denna
sak skulle ingen af fruktan för hämnd våga vittna
för sanningen.
Hastigt gick jag tätt in på mannen och sade
kraftigt:
»Jag är inte rädd för er, Caroluson. Men ni
gör mig sorg. Jag sörjer, därför att jag är er vän.
Om ni kunde läsa mina skrifter, skulle ni förstå
det. Mina fiender bedraga er. Hälsa dem det,
godnatt.
Och medan mannen hämtade sig från en viss
förbluffhing, gick jag raskt min väg.
Men den ständiga spänningen var för mycket.
Jag blef sjukare. När sommargästerna försvunnit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
