Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
MATHILDA MALLING.
der ett högtidligt löfte till mig själf att aldrig
någonsin ha något med förläggare, publik och press
att göra. Först då min man upprepade gånger bad
mig att på egen bekostnad få trycka boken — som
jag skänkt honom till »familjearkivet» — och gaf
mig sitt hedersord på, att ingen, som finge med
saken att göra, skulle röja mig, gaf jag motvilligt
efter. Det var mig på det högsta emot, att
anonymiteten — genom en gissning på måfå af en svensk
tidning — röjdes, och under flera dagar tvang jag
de två ärligaste och mest samvetsgranna människor
i världen: min kusin d:r John Kruse och min ofvan
omtalade syster — att förneka ryktets sanning. Till
slut gjorde de, liksom hela min närmare
bekantskapskrets, uppror emot mig och jag blef tvungen
att ge tappt. Men jag har alltid varit ledsen däråt.
Och ehuru jag, när jag skrifver en ny bok, alltid
tröstar mig med att jag ju inte behöfver utgifva den,
om jag inte vill, så vet jag dock hela tiden innerst
inne i mig själf, att det skall bli slutet. Ty nu vet
jag, att en bok, som icke blir tryckt, den blir heller
aldrig färdig. Den ligger och tynger på hjärnan,
plågar en, eggar en, suger som en parasit lif ur ens
eget lif och hämmar det. Man måste göra sig af
med det fullbordade manuskriptet — oåterkalleligen
— om man vill ha fred. Och sedan? — Ja, sedan
är det »en bok» — ett ting, som egentligen icke
längre är mitt utan äges och diskuteras af
tusentals människor. En bok får lefva sitt eget lif
och kämpa sin egen kamp. Så mycket historia har
jag läst, att jag vet, att om boken duger, så kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
