Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SPARF I TRANEDANS.
109
genom en förälskelse, en sorg eller något annat,
men det inre förloppet torde oftast vara detsamma.
Man upptäcker på en gång sig själf och världen
och motsatsen emellan dem, man känner alt de på
något sätt måste förlikas, om icke i lif så i tanke.
Utan tryck springer ingen källa fram.
I alla händelser var det mitt fall, och ingen
har någonsin varit lyckligare än jag hela den
vårdagen med min ofödda dikt fladdrande omkring
mig, och jag vet icke hur vida och glimmande
utsikter under oss båda.
Jag hade ingen brådska att skrifva ned poemet,
och när jag gjorde så, fann jag, att det var vackrare
förut. Färdigt blef det heller icke. Men hvad gjorde
det, och hvad betydde dessa rader? Det viktiga var
ju, att jag var poet, att jag kände det och visste det
och hade hela lifvet för mig att göra bättre verser.
De nu berörda äro för länge sedan brända, och
det jag minns af dem är trots ofullkomligheten för
godt att dra på munnen åt. De uttryckte på ett
tämligen dunkelt, natursymboliskt sätt min
pante-istiska känsla att vara en del i allheten, mitt
vemod och min misströstan, men, som sagdt, alltihop
icke längre sorgligt alls bara därför, att det
trampade, ehuru tungt nog, på trochéer.
Dagen därpå stod prosan färdig att gripa mig
i ovanligt tråkig gestalt. Jag hade bestämt min
lefnadsbana redan se’n ett år, tanklöst, som det
oftast sker, och var nu studerande vid Tekniska
Högskolan. Yrket var ju nyttigt och bra, läroverket
också för sitt ändamål, men icke hade en nyfödd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
