Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
PER HALLSTRÖM.
Jag skref icke bara lyrik och solnedgångar —
aldrig återser man i förbigående sagdt de senare
som i de åren — jag började redan då känna mig
fram på det område som skulle bli mitt egentliga,
berättelsen, då ännu affattad på vers. Naturligtvis
också idédikter — jag minns en, som kanske är
bevarad ännu — om Kristi nedstigande i Hades,
där han enligt min version blef kvar, söfd af
vallmodoften och förtrollad af förintelsens lockelse. Den
senare stod för mig, det är också typiskt för
verklighetsfrämmande och ideell ungdom som något
obeskrifligt ljuft och stort och icke alls skrämmande.
Förintelsen nådde då också det mesta jag skref,
ehuru jag visst icke var konsekvent nog att låta det ske
med detsamma. Men när jag letar ovilligt i mina
lådor bland gulnade lappar från denna tid, finner jag
följande rim, nedklottrade a propos ett par år efteråt:
Jag hor bränt mina äldsta dikter i kvälln.
De suckade tungt, där de lågo på hällu.
När elden tog dem och krympte dem hop,
Som snyftningar ljöd det, som döende rop.
Det var mina tunga, ljufva år,
Det var hjärtats första längtan och sår,
Det var dagar af vemod, timmar af fröjd. —
Nu sitter jag vek öfver askan böjd
Och känner, hur tiden rinner
Som vatten ur mina händer,
Och känner, hur lifvet brinner
Och slickar glesnade bränder.
De tunga år, de ljufva år,
Som spöken de skrida i minnet.
Allt mattare skymtar jag lämnade spår
— Nu går det mig nästan till sinnet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
