Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helt nyligen ha några brevfragment från
Hölderlin till Diotima blivit tillgängliga. De äro
skrivna av ett bristande hjärta, som gör sig all
möda att överskyla sin vånda. Samtliga avslutas
helt tvärt — man märker han har lagt breven
avsides och kramat händerna: nej, nej, inte säga
mer, jag måste bära det ensam.
Hölderlin hyste väl en fåfäng förhoppning att
skaffa sig en tryggad existens i Homburg och
så leva ett liv i dyrkan av det väna, som han
visste så nära sig. Men allt svek honom. Det
kommande är blott en följd av bittra
missräkningar.
Han ville grundlägga en tidskrift; förläggaren
var villig, men önskade tongivande ”namn” som
medarbetare. Schiller och de andra ”tongivande”
nekade, företaget föll. Med grämelse lämnade
han Homiburg och for mot hemmet, för att kort
därpå flytta till Hauptwyl i Schweiz, där han
erbjudits plats som huslärare. Bergsluften
stärkte honom, men länge dröjde han heller inte
här, även denna gång blev det snar brytning
med en fordrande, oförstående familjefader.
Till det yttersta uppriven for Hölderlin åter
hem och gjorde ett försök att få Schillers
understöd till en serie föreläsningar i Jena. Den
grekiska litteraturen hade han oavbrutet sysselsatt
sig med, och han menade sig verkligen kunna
”vara till nytta” för dem, som ville ”befria sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
