Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig själv, Hyperion och Empedokles. Överallt är
det uppenbart, att han velat skänka dem mera
av imperatorskraft, de skulle kämpa sig genom
världen och segra. Hölderlin har själv längtat
efter den härskandes lycka, han ville själv vara
en heros. Hans Hyperion, den grekiske
ynglingen, var ämnad att vara sitt fäderneslands, sitt
folks befriare. Men då arbetet på romanen
framskridit, har Hölderlins veka natur tagit ut sin
rätt, alltmera skymta vi bakom orden det
tragiska öde, som väntar hjälten. Hyperion mötte
samma hinder, som bragte Hölderlin på fall:
världen var för hård, och han själv var för
svag för stormarna.
Romanen var oavslutad så till vida som
Hyperions öde var oavgjort, nya upplevelser
väntade honom. Den var oavslutad huvudsakligast
emedan Hölderlins eget öde var oavgjort, det
stod fritt att drömma om upprättelse och ny
lycka. Men hade man Hyperions karaktär, hans
veka själsanläggning för ögonen, så måste man
veta: katastrofen kommer, författaren har bara
skonat oss från att vara vittne till den.
Avslut-ningsorden med sin feberbrådskande ton kunde
tydas på många sätt. Ängsligt uppskjutande
slutar Hyperion det sista brevet: ”mera senare”.
I dramat ”Empedokles dör” är
huvudpersonen, den gamle grekiske filosofen, gudarnas och
naturens vän, också just en sådan hjälte. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
