Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu ville han dit hans hjärta drev honom. Orden
till folket andas lugn och bidande lycka:
”Och sägen då, när morgondagen gryr
och I ej finnen mig: hans lott var icke
att åldras, tyna bort, ej någon sorg
betog den starke, osedd gick han bort
och ingen mänskohand begrov hans stoft
och intet öga vet, var askan vilar,
ty annat öde kan ej vänta honom,
som nalkas gudomen en helig dag
och — med en rysning skådat bakom slöjan.
Hans ande älskat ljus och luft, och världen
har blåst sin egen ande i han bröst.
Nu går jag dit, till ljus och jord, mitt hem.”
En sådan död var det Hölderlin själv önskat
sig. Han ville döden, som följer på ett rikt
märg-fullt livsverk. Honom förunnades inte den
lyckan, hans arbete smälte sönder mellan hans
händer. Men aldrig har någon skrivit en sådan het
anropan om skaparlyckan som den allbekanta
dikten ”Till parcerna” med dess ton av
undertryckt kvidan i anslaget: ”Blott en gång, gudar,
unnen mig sommams ro.” I ”Empedokles”
förekommer några rader, som man velat tyda som
syftande på vad Hölderlin då kände och bävade
för. Det är också en bön till gudarna om en
”död i rätt tid”. Siaren ställer sig för ögonen,
vad barndomen och alla lyckliga stunder bringat
honom. Naturen vill han tacka, till den riktar
han sig först:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
