Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nan instrumentet förstummades. Men det
tragiska i Hölderlins öde är just detta: han hade
nått ett nytt trappsteg i sin utveckling, då
vansinnet kom. Hela hans förra liv hade kanske
blott varit en förberedelse mot detta, som
mörkret skulle dölja. Och det är alltid bittert att
tänka på något, som hejdats i sin växt.
Visserligen är det faktum inte att förtiga, att
mänskan gärna drömmer sig stora under bakom
allt, som är hemlighetsfullt, och kanhända ha vi
inte rättighet att använda annat än försiktiga
ord om det, som vi endast av strödda glimtar
kunna ana oss till. Vad som återstår av
oavvis-bar sanning är dock mycket nog. Hölderlins
lyriska temperament hade i sin strävan att söka
sin egen ton funnit — eller trott sig finna — ett
alldeles självständigt uttryck. Han skriver
därom i ett brev till en vän, daterat under den
första vansinnestiden: ”Jag tänker, att sångarten
överhuvud kommer att antaga en annan
karaktär, och att vi misslyckas just därför att vi åter
börja sjunga naturligt och i egentlig mening
originellt.” Vad som försiggick i hans eget inre
projicierade han utåt, och antog det som en
allmänt genomgående företeelse — ett högst
mänskligt drag.
Detta intressanta citat visar, att Hölderlin
hade fullt klart för sig, att det var något nytt,
som ville arbeta sig fram hos honom, och att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
