Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men tiden gick, många lyckostunder och
många svikna förhoppningar hade utfört sitt
tysta omformande arbete, och för Hölderlins
aning framträdde en ny diktning. Vad detta nya
skulle innebära, det var kanske svårt att fullt
ut säga. Men det skulle vara resulatet av ett
inre lyssnande. De skrankor formen förut satt
skulle falla. Lagarna funnos där — men dolda
inom diktarens bröst. Ohämmat skulle rytmerna
svälla fram, sorla som bergsbäcken, när känslan
ville s å, brusa som stormvindar, när känslan
ville s å, och åter fara som sakta fläktar, när
känslan ville s å. Det skulle vara den äkta
drömda och aldrig förverkligade naturligheten, och
diktningen blev musik. (Vi veta att Hölderlin var
musikalisk, spelade mästerligt flöjt, även fiol.)
Den nya strof byggnaden hade kanske klarnat
för honom under arbetet på ”Empedokles”. Han
ville ”utgjuta sin själ” som den grekiske
drömmare han var, och de attiska tragödernas språk
gav honom förebilder. Framför allt naturligtvis
Sofokles. De förut omtalade översättningarna
hade han nog länge haft i tankarna, och den
formande delen av hans jag hade anpassats för
den helleniska diktningens uttrycksmedel. Detta
tar naturligtvis ingalunda något från Hölderlins
originalitet. Han skulle likafullt kommit att få
sitt arbete vid utmej slingen av det poetiska
materialet. Det var intet färdigformat han tog av,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
