Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
risonten, förstora sitt själsliv. Orden säga så
litet, därför att vi inte äga medel att nog
träffande uttrycka vad tanken menar.
Från det innerst mänskliga spirade tankarna.
”1 sig själv längtar min själ, min tillvaro
är i sig själv min bön, och så länge jag
finns till, skall den bedja, att jag må få äga det
rikaste själsliv/’ Men denna bön förmedlades av
alla de yttre tingen, den gick genom naturen.
Med solen, som brände, hade tankarna bränt
inom honom, med havet, som svällde, hade
tankarna växt, med bäcken vid kvarnhjulet hade
tankarna sjungit, med vinden och molnen hade
tankarna vandrat och vandrat. Ur allt ville han
hämta essensen, och allt ville han ha att "bedja"
för sig. Färgen och glansen från solljuset och
alla gröna ting på jorden ville han samla inom
sig. Det mäktiga havet, dess kraft ville han äga,
med alla dess vågor bad han. Och ännu mera,
stjärnorna, rymden, glansen och storheten ville
han äga, det bad för honom. Allt det liv, som
levats på jorden, alla drömmar, som drömts, han
kände att det var honom nära, det bad för
honom. Allt det yttre hänförde sig till det inre,
det gångna och det kommande skulle utgöra ett
stort Nu, en "Själs-Enhet".
Naturen skulle tränga mer in i vårt
vardagsliv. Alltför många ha damm över tankarna
och hylsa kring själen — det följer med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
