Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt det ljuva, som kommer till oss, vill ha
sin kropp. Något bestämt att knytas fast vid.
Det är så sällan lyckokänslan kommer bara som
sådan, överströmmande och oförmedlad. Om
inte annat, så vill den klänga fast vid något
vackert minne i det förflutna. De yttre tingen bli
som oftast den symboliska klädnaden, ofta
kanske t. o. m. de verkliga väckarna av tankarnas
och känslornas ljuva kedja. Så knyta vi vår
förnimmelse av det upphöjda, rena, vid den blå
himlen; men den mulna dagen med sitt stilla regn
kan ge icke mindre ljuvhet som med nåd från det
outgrundliga. Vi vila i bägge fallen i en känsla,
som fyller vårt inre. Kanske skulle den endast
ha varit av så kort varaktighet, att vi inte
förmått kvarhålla den mer än ett flyktigt ögonblick
(så som understundom sker), ifall inte det
förmedlande kommit till, detta kroppsliga. Vi
tala om en trolsk natur och en förtrollande
människa, är det månne inte just därför att de
för oss spela denna rollen av förmedlare av ett
budskap från den inre världen? Jo, det är
något trolskt i detta. Ett landskap, som en gång
givit en människa ett sådant upphöjt budskap,
skall det inte alltid stå på en helig plats för
henne? Och om hon i minnet vill föreställa sig
något av den frigjorda skönheten (eller om en
mindre utvecklad vill föreställa sig himlen),
skulle det då inte finnas en predisposition lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
