Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
överlevde sig själv. De främmande
barbarhorderna kunde nog plundra skatterna i världens
huvudstad och kunde nog driva undan en
tillfällig maktinnehavare, men väldet,
imperiet kunde ju ej upphöra för det. Det var
alltför grundfäst i folkens medvetande. Mitt i all
upplösningen kom sig medeltiden ej för att
betvivla människosläktets naturenliga samhörighet,
och lika självfallet var det, att alla småriken
hörde till en statlig enhet av högre art, vars
synliga överhuvud var kejsaren. De ledande
folkklasserna, prästerskapet och adeln, voro
avgjort kosmopolitiska. Prästerna hade påven som
sin högste ledare, adeln på samma sätt kejsaren.
Först när städerna vuxit i betydenhet, trädde in
på arenan en folkklass, som ej var
kosmopolitisk. Borgerskapet i städerna blev den förnämsta
faktorn till upplösande av medeltidens
samhörig-hetsideal. Förgäves hade Dante med all sin
intellektuella energi sökt påvisa nödvändigheten
av en alla staternas sammanslutning till en enda
världsmonarki med kejsaren som högsta
dömande myndighet mellan nationerna. Den
drömbilden förflyktigades, när renässansen kom med
sitt obändiga självmedvetande. Det romerska
imperiets idé och därmed också Medelhavets
hegemoni gick mot sin upplösning. En ny tid
bröt in.
Och detta markerades så mycket kraftigare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
