- Project Runeberg -  Spridda studier. Populära uppsatser / [Samling 1] /
80

(1895-1924) [MARC] Author: Adolf Noreen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om tavtologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

reduplikation. Af samma art äro andra ord, som
från barnens språk trängt in i de storas, t. ex. ma-mma,
pa-ppa, da-dda, lull-lull, nam-nam
o. s. v. Att dessa
bildningar i regeln äro tvåstafviga, beror väl därpå,
att de fiesta af våra allra vanligaste ord hafva detta
stafvelseantal och afgifva en norm, inom hvilken
barnet håller sig i fråga om de producerade uttryckens
längd. Att detta normalmått utfylles genom
reduplikation, torde i väsentlig grad bero på barnets
språkliga medellöshet både i inre och yttre afseende.
Bekant är anekdoten om studenten, som i tentamen
tämligen genomgående förblef svarslös, detta äfven
när professorn till slut ryckte fram med frågan: »Vet
herrn då, hvarför djuren inte kunna tala?»
Tentators lösning på gåtan löd: »Jo, ser herrn, det beror
på att de ingenting ha att säga». Låtom oss
fullständiga denna träffande anmärkning med det lilla
tillägget, att om några af dem emellertid ha något
litet grand att säga, så blir deras tal tavtologiskt på
samma sätt som det icke mycket längre hunna späda
barnets. »Jam-jam, sade katten», det veta vi af
visan, och hundens i oändlighet reduplicerade
generella utropssats vov har ju skapat hans
barnkammarnamn: vovvov. Den, som har litet att röra sig med,
måste söka göra det så drygt som möjligt. I detta
sällskap stöta vi därför på vår gamle bekante, talaren
som »tuggar om». Han har tillräcklig världsvana för
att känna till ett ordinärt festtals normallängd, men —
idéerna tryta. För att då fylla måttet, någon gång
äfven råga det, så — repeterar han, dock »med egna
ord», ty han hör till de lyckliga, som »hafva ordet
i sin makt».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:09:11 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/naspristud/1/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free