Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om språkriktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det just tillhör språkets väsen att lefva genom att
förändra sig; detta är icke förfall, utan utveckling.
Språket är en organism af det slag, som kallas
naturprodukt (jfr härom isynnerhet Max Müller), och
en sådan är bättre, ju mera fritt och otvunget den
fått växa. Vi må, för att tala väl, tala »wie der
schnabel uns gewachsen ist» (Schleicher). Alltså, bort med
allt »schulmeisterei» i fråga om språket, så mycket
mer som för resten dylikt i längden aldrig lyckas,
då det ju icke lyckades för — några kejsare
(Tiberius, Sigismund) som lära hafva försökt sig i den
vägen (Max Müller)[1]. Liksom den planta härligast
uppenbarar sin natur, som fått fritt utveckla sig, så ock det
språk som icke mästrats. Dialekterna böra sålunda
komma till heders gentemot det bildade riksspråket,
ty de äro språket par préférence, det »naturliga»
språket i jämförelse med literaturspråket, detta konstlade
blandspråk, där »ljudlagarna» icke på långt när så
härligt och rent framträda. »The real and natural
life of language is in its dialects» (Max Müller). [Man
hade nyss börjat drifva studiet af fonetik, upptäckt
begreppet ljudlag — förut hade man opererat med
bokstäfver i stället för med ljud — och dyrkan af
denna afgud trädde i stället för den hyllning man
förut egnat den något mystiska och transcendenta
guddomen »Språkets lagar»]. Resultatet af en ljudlags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
