Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om språkriktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholms-målet stundom uppdykande rang af ringa, rös[1]
af rysa böra ej heller — annat än i fråga om någon
viss stilart — fördömas och motarbetas, ty de äro
fullt regelbundna analogibildningar efter typerna
springa: sprang och frysa: frös och kunna göra
anspråk på att en gång komma i åtnjutande af samma
popularitet, som nu redan länge tillkommit böjningen
tvinga: tvang (fsv. thwingadhe)[2] och knyta: knöt (fsv.
knytte) m. m. Icke fullt så lyckad är den stundom
förekommande böjningen rycka: röck, trycka: tröck,
emedan vokalens korthet gör dessa verber väsentligen
olika typen ryka: rök, efter hvilken t. ex. dyka: dök
med full rätt redan lämpat sig. Alldeles förkastligt
är det af t. ex. C. J. L. Almquist gjorda försöket
klippa: klöpp, sannolikt föranledt af dialektformen
klyppa, om hvilken dock — äfven om man i
riksspråket brukade den — gäller samma betänklighet,
som nyss framställdes rörande rycka, trycka. Dålig
är också den uppländska böjningen sitta: sått
(formen uppkommen genom en kompromiss mellan satt
och den gamla pluralen såto), hvilken står där utan
all analogi inom språket; god är däremot den
nysvenska böjningen satt: sutto, i stället för det äldre
satt: såto, emedan den nyare böjningen förträffligt
stämmer med spratt: sprutto, slapp: sluppo,
hvaremot den äldre icke ens fullt öfverensstämde med
den för resten ytterst svagt representerade typen gaf
(lång vokal, under det att satt har kort): gåfvo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
