Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om språkriktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett godt exempel på en af det förra skälet
onödig formdifferensiering hafva vi i svenska
skriftspråkets verbalböjning, t. ex. »jag går», »vi gå» och
»jag gick», »vi gingo», där numerus uttryckes icke
blott genom det utsatta subjektet, utan äfven genom
de skiftande formerna hos verbet; detta sednare
alldeles onödigtvis, enär platt ingen otydlighet eller
öfverhufvud någon olägenhet uppstår genom en böjning
»jag går», vi går» och »jag gick», »vi gick», såsom
hvardagstalet också redan länge[1] uttryckt sig. Den
särskilda pluralformen har blifvit öfverflödig i och med
det, att subjektet, äfven då det är ett personligt
pronomen, undantagslöst utsättes. Behöflig är denna
formdifferens däremot t. ex. i latinet, där lego, legimus
är regel, konstruktionen ego lego, nos legimus
däremot ett sällsynt undantag; där således jag, vi o. s, v,
uttryckas blott genom verbets ändelse. Af samma
skäl är särskild pluralform jämförelsevis behöflig i
den svenska imperativen t. ex. (läs, läsen), där
subjektet ej utsättes; hvadan det hvardagliga talspråket, som
ej heller här skiljer på singular och plural, i denna
punkt är åtminstone såtillvida sämre än
skriftspråket och det högtidligare talspråket, att det är
otydligare (jfr ofvan sid. 167 not 1). — Af liknande skäl
är det ett förkastligt pedanteri att, som en och annan
vill, skilja på en nominativ »närvara» och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
