Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om språkriktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma förbindelse och i fullkomligt samma
betydelse, hvari det förut användts, utan ständigt uppstå
nya kombinationer och nya betydelser såsom uttryck
för nya tankar. Och väl är det, ty härigenom
(speciellt genom de fordom föraktade »falska»
analogibildningarna) är det företrädesvis, som språket lefver
och utvecklas. Uttalets förändringar tyda nog också
på lif, men till god del beteckna de (särskildt de
fordom i vidskeplig vördnad hållna ljudlagarna) den
afvigsida af lifvet, som heter: nötning, slitning,
förbrukande af material[1]. Då så är, lär icke ens den argaste
fiende till »det konventionella» kunna misstycka, om
det alltid skäligen konservativa bruket i fråga om
språkets ljud får vara nästan allsmäktigt, i fråga om
dess form och betydelse vanmäktigt. — Nu några
exempel på obefogadt afvikande från bruket.
En alldeles gagnlös ändring af gällande
språkbruk vore att med V. Rydberg skrifva krafdes för
kräfdes eller kärne, penne, vilje, ände för kärna
o. s. v. Dessutom utgör detta sednare fall en
inkonsekvens eller åtminstone en stor godtycklighet från
ändrarens egen ståndpunkt, som härvidlag vill visa
pietet för den forna böjningen af dylika ord.
Emellertid var som bekant denna sådan, att nominativen
ensam ändades på -e, de öfriga tre kasus på -a. Då
nu svenskan ej vidare upprätthåller denna
kasusskillnad, så frågas, med hvad skäl man kan vilja så
favorisera minoriteten och taga så ringa hänsyn till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
