- Project Runeberg -  Spridda studier. Populära uppsatser / [Samling 1] /
193

(1895-1924) [MARC] Author: Adolf Noreen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om språkriktighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig. Dylika ändringar åsyfta förmodligen att vara »i
öfverensstämmelse med språkutvecklingens fordringar»
(D. A. Sundén), men det är just detta jag vill på det
bestämdaste bestrida, att de äro. Att i alla händelser
dessa »fordringar» äro litet oklara, äfven för dem som
tro sig särskildt manade att tillgodose dem, tyckes
framgå af den osäkerhet, som råder i fråga om de
»rätta» formerna. I stället för det hittills gängse
gudanamnet asar får man se dels den fornisländska
formen äser (E. Hildebrand), dels alldeles nyskapadt
åser (C. Säve, Th. Wisén) eller än oftare åsar.
Former sådana som de båda sistnämda äro oriktiga från
alla möjliga synpunkter. De äro icke den
fornisländska formen, ty denna var æser (läs äser); icke den
nyisländska, ty denna är æsir (läs ajsir); icke den
fornsvenska, ty denna är oss alldeles obekant (se
Rydqvist, Sv. Spr. L. VI, 21), men har tvifvelsutan lydt
antingen æsir eller asar, möjligen aser; icke den
nysvenska, ty denna har hittills varit asar. Frågas
då, hvarför i all världen denna sistnämda form skall
vara oriktigare än de nyuppfunna åser eller åsar,
hvilka på ingen tid och hos intet folk varit
verkligt talade former. Svaret måste lyda: om detta ord
icke vore, hvad det nu verkligen är, ett lånord,
inkommet i svenskan ur isländska literaturen (hvars ǽser
af oss utbytts mot asar, en analogibildning efter
singularen áss, som antagit den vanligaste svenska
plural-ändelsen för maskulinum, nämligen -ar); utan om ordet
vore inhemskt svenskt; om det i fornsvenskan förefunnits
under formen aser (eller asar), hvilket är mycket ovisst;
om denna form sedan fortlefvat genom svenskans alla
perioder ända till våra dagar, hvilket den emellertid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:09:11 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/naspristud/1/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free