Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Språkliga nymodigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda orden äro, så vitt jag kan förstå, alldeles
liktydiga. Men nog låter det i mitt tycke mycket
bättre att trygga sina besittningar än att säkra dem.
Någonting som jag däremot skulle vilja utrota
är det tyska ost som spökar i vissa ord, där en
ärlig svensk använder (icke »använder sig av»)
öst. Vi läsa dagligen ostkustbanan, ostkusten,
ostlig riktning. Vadan detta? För mig är det helt
enkelt osmakligt, t. ex. då »fläktarna komma från
ostkanten», i stället för från östkanten. Formen
ost- bör man efter min mening använda (icke
»använda sig av») endast i sjömansspråkets nordost,
ostsydost, ostvart o. d., samt naturligtvis i vissa
främmande länders namn t. ex. Ostindien och
möjligen Ostpreussen.
Vacklan råder för närvarande mellan islänning
och isländare, av vilka former den förra väl är
den vanligare i den vetenskapliga världen, den
senare däremot — som det tycks — i
tidningspressen. Av dessa båda former måste jag på det
bestämdaste anbefalla den förra, icke blott därför,
att den är den ursprungliga (isländskt islendingr),
utan väsentligen av ett helt annat och i mina ögon
mera talande skäl. Man synes nämligen i
allmänhet ha förbisett följande viktiga ordbildningsregel.
Av länders namn på -land bildas innevånarnas
namn så gott som undantagslöst på -länning, då
fråga är om skandinaver, t. ex. dals-, gott-, hall-,
norr-, små-, sörm-, upp-, värm-, västman-, ölänning
m. fl. svenska fall; jfr. nord-, vest-, østlending
m. fl. norska. Då däremot fråga är om främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
