Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det svenska riksspråket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nederl. twee, engl. two, sv. två och likaså mot got.
tamjan det ty. zähmen, nederl. temmen, engl. tame,
sv. tämja o. s. v.
Den nordiska språkgrenen tyckes ännu vara
väsentligen osplittrad, då den på 200-talet efter
Kr. f. och tidigare än alla andra germanska språk
bjuder på sammanhängande språkliga minnesmärken.
Dessa, som utgöras av de älsta runinskrifterna,
förefalla nämligen i fråga om språkformerna vara
alldeles likartade, varhelst i Norden de än uppträda.
Det språk vari de äro avfattade är alltså de
nuvarande nordiska språkens gemensamma
stammoder och kallas därför urnordiska. Såsom
exempel på detta språks utseende må anföras
följande i nämnda inskrifter förekommande ord:
dagar (r betecknar ett i-haltigt r-ljud) dag, dohtrir
döttr-ar, gastir gäst, horna horn, laukar lök, lina
lin, slaginar slagen, stainar sten, swestar minu liubu
syster min (så) ljuv. Senast under perioden
600—900 inträda en mängd genomgripande förändringar,
av vilka den viktigaste är, att nästan alla ord
förkortas med en eller i några fall till och med två
stavelser, så att t. ex. horna blir horn, minu blir
min o. s. v. Samtidigt visa sig spår av
dialektsplittring, vilken fortskrider så raskt, att man redan
vid den s. k. vikingatidens (omkr. 800—1050) slut
kan i inskrifterna och den nu uppstående litteraturen
tydligt urskilja de nutida fyra nordiska
huvudspråken svenska, danska, norska och den förnämligast
från sydvästnorska dialekter utgångna isländskan.
Av dessa stå till en början de båda första, de s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
