Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Studentåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
sjunga. Det sista hade tagit djupast. Mer än trettio år
senare berättar han om saken i sin bok »Från Uppsala
till Röck Island». »En dag bad Moody Sankey sjunga
’Det var nittionio’. Det blev rörelse i salen. Sägnen gick,
att Sankey aldrig hade sjungit den hymnen utan att
någon själ blivit väckt eller fått frid. Melodin är som en
trumpetfanfar. Sankey slog sig ned vid orgelharmoniet.
Den väldiga rösten hade med åren blivit skrällig och
hård. Men vad som fattades i klang och fägring ersatte
den gamle sångaren med ett nästan våldsamt patos, som
växlade från en viskning till ett dånande forte och som
även gick obarmhärtigt löst på det suckande harmoniet.
Ingen frågade Moody, hur många gånger han hört ’Det
var nittionio’ sjungas av Sankey förut. Han hade
tydligen ännu icke blivit så van vid sången, att han tröttnat
på den. Jag ser den stöddiga, fyrkantiga gestalten
sittande i stolen mitt emot skaran av halvtannat tusental
studenter. Kring det fyrkantiga huvudet reste sig en
tvärskuren borst, som grånat. Det fanns ingenting
romantiskt eller känslosamt i denna gestalt, som själv med
sin predikan rört hundratusentals hjärtan och som nvss
hade på begäran för oss hållit en av sina stora
predikningar . . . Vad som präglade sig djupast i mitt minne
från denna minnesvärda stund i Northfield? Stora, runda
Till illustrationen å föregående sida:
. . . likasom i allmänhet en af mina viktigaste revenyer af
denna resa har varit tillfället af bekantskapen med unga män
från så många delar af Europa och Amerika, hvilka mänskligt att
döma skola komma att spela en mer eller mindre framstående rol
i dessa lands kristliga lif under den generation som är vår. Crook
är en humorist, men icke i det fallet lik de flesta af sina landsmän
från Erins ö — omedvetet. — En af familjens medlemmar kom
just nu och fick syn på pikturen i detta bref. »Whom do you
expect to read this letter?» — One of my friends in Sweden. —
»Tell him, that the reader of such a letter has my deepest
sym-pathy. I pity him.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
