Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Studentåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
De voro verkligen varandra mycket olika. Fries var
enkel och rätlinjig. Med Boström, Ritschl och Björklund
voro tankens frågor lösta. Personligen var han manligt
rättfram, stack aldrig under stol med sina djärva
meningar och bekymrade sig icke om mjuka formuleringar
och förblommerade talesätt. I de gammaldags fromma
kretsarna ansågs han ohjälplig.
Fries var den tidigast mognade av de tre. I hans
medvetande togo de nya tankarna först gestalt. Det var han
som gick i spetsen. Hans starkaste sida var det
brinnande vetenskapliga intresset, som visserligen främst
gällde exegetiken men omspände allt, även trosläran och
de praktiska kyrkofrågorna. Han följde verkligen med
i allt, som hände inom vetenskapens värld. I sin iver
att alltid vara i nivå med vetenskapens senaste resultat
liknar han snarast den tyska professorstypen. Hans
utpräglade smak för det aktuella yttrar sig i en viss
böjelse för att överdriva betydelsen av nya upptäckter och
synpunkter. Det var under de märkliga år, då
utgrävningar och textfynd nästan varje dag gåvo nytt stoff och
ofta öppnade nya, överraskande utsikter för vetenskapen.
Forskarna tappade andan i sin iver att föra nyheterna
till torgs och överskattade ofta deras vikt. Fries, som
annars icke var len i kritiken, då det gällde föråldrade
meningar och vetenskaplig kolartro, led nog av en viss
brist på kritisk balans i omdömet, särskilt inför
vetenskapliga nyheter. Men hans brinnande håg för
vetenskap, hans sanningskärlek och ofantliga lärdom
uppväger denna svaghet. En så löftesrik forskarbegåvning har,
så vitt jag kan se, den teologiska vetenskapen i vårt land
icke på länge haft att uppvisa. Jag borde ju ha sagt: att
avvisa. Ty så gick det.
Göransson var den stilla, inåtvände tänkaren. Hans
andliga intressen inskränkte sig visserligen ingalunda till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
