Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Studentåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Aftonen blev åter Hjärnes. I ett lysande anförande
gisslade han Comtes narraktiga försök att skapa en
posi-tivistisk religion — Anton Nyström hade i Stockholm
grundat en kyrka för denna tillbedjan av mänskligheten.
»Det är förklarligt», yttrade Hjärne, »att jag hellre
håller mig till Luther, som utdrev påven och all hans
vidskepelse och tyranni över själarna, än till Comte, som
för att själv bli påve drev ut Gud.» Han deklarerade
slutligen sin fortsatta avsikt att »bekämpa doktor Nyström
med det fria ordets, som han trodde, fullt tillräckliga
vapen». Vid dessa ord slog han sin tunga hand i pulpeten,
och som pulpeten i själva verket blott var ett uppgillrat
notställ, sjönk den samman vid slaget. Under åhörarnas
andlösa tystnad lämnade Hjärne salen.
Man måste ha haft en känsla av att segerns vindar icke
fläktade så lustigt som förut i Verdandis fanor. Ett
flertal stingsliga insändare i tidningarna vittna om att man
kände sig illa berörd. Vid diskussionen nummer två hade
»utilisten» och fritänkarmartyren Lennstrand ur en
med-havd anteckningsbok föredragit en del besynnerlig
reli-gionshistorisk lärdom om Krishna och Buddha, för
vilken han ville göra Max Müller ansvarig. Härunder hade
teologerna skrattat, även den vördnadsvärde Rudin hade
understått sig att dra på munnen.
Det skulle han icke ha gjort. En patetisk insändare
utbrister: »En av vår kyrkas förnämsta pelare, som vid
ett tillfälle några dar förut lyft sina vingar till himmelsk
flykt och från en upphöjd piedestal talat så vackert om
varje människas ovillkorliga plikt att bemöta
motståndare icke med ironi eller hån utan med kärleksfullt
förstående, denne hälsar nu en allvarlig och
sanningssökande motståndares anförande med kärleksfullt
hångrin. Jag skämdes mer än jag kan säga. Bredvid honom
står majestätisk en av vårt universitets mest geniala lärare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
