Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Stiftsherde och rikets ärkebiskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269-
sam relikt i detta ungdomens århundrade. I denna
samling stod nog Nathan Söderblom mer än en gång som
kringskuren kung, för att bruka Torsten Fogelqvists
uttryck.
Den viktigaste av de frågor, där ärkebiskopen intog
en annan ståndpunkt än kyrkomötets majoritet, var
tvivelsutan den om psalmbokens revision. Söderblom var
icke främmande för tanken att en ny tid kunde kräva
att få blanda sin ton i församlingens heliga sång. Men
för att förnya den Wallinska psalmboken krävdes en
gudabenådad diktare. Söderblom har redan tidigt
lyssnat till psalmtonen i Karlfeldts diktning och i det längsta
hoppats, att han var den som skulle skänka oss nya
psalmer med Wallinsk klang. I hans brevväxling med
skalden återkommer han ständigt till denna tanke. »Skriv
en psalm till melodin: ’Den signade dag’», heter det
julafton 1912. En julikväll 1914, då han nyss hållit sin
avskedspredikan i Universitätskirche St. Pauli och gläder
sig »att ändgiltigt få lämna Meseks land och Kedars
hyddor», slutar han åter sitt brev: »Och gör svenska kyrkan
den glädjen att skänka oss en psalm.» Karlfeldts
kärnfulla dikt vid reformationsjubiléet väcker hans livliga
glädje och hans förhoppningar: »Skald! ’Tänk att det
finns en skald, som lever!’ Vonnans [Yvonne S—m]
förvåning. Av barns och spenabarns mun. Jag säger:
Tänk att det finns en skald här i landet. Det styrker
hjärtat och tröstar i sin mån svenska språket, som
liksom der liebe Gott enligt en gammal själasörjares ord,
muss viel dulden... Ty jag fick i handen ’Luthers
hammare’. Måtte den knacka ut kongeniala toner ur
Hugo Alfvéns ingenium. Jag har Ditt — heliga —•
manuskript för samråd med tonsättaren.»
Då Hösthorn utkommit, resignerar han vid tanken att
Karlfeldts dikt ändå skänkt andakt i en vidare, mänsk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
