Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Mannen och verket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320-
Hans iver ocli arbetshåg hade ibland vårflodens
obändighet. Hans arbetsförmåga var också av andra mått än
de vanliga. Allt hann han ined på otroligt kort tid, allt
på en gång. Man skulle mycket väl kunnat tänka honom
som Voltaire med sex böcker samtidigt under arbete.
Hans brådska kunde ibland synas nervös och jäktande.
Det var under arbetets pauser, då den strömmande
energin dämdes upp för ett ögonblick. Det var oron före
starten, otåliga ryck i ankartågen. Då det gällde allvar,
bevarade han mitt i all rastlöshet innerst inne ett visst
segt lugn. Hon som kände honom bäst av alla brukade
säga, att han, så underligt det kunde låta, ärvt även
något av moderns flegma. Men det var mer än
naturbegåvning. Det var den inre lycka, som bär allt verkligt
kallelsearbete, vad Ruysbroek kallade »den
hemlighetsfulla frid, som bor i verksam gärning».
Hans vilja var ingen obändig naturkraft. Anpassning
och hänsyn till andra hörde till hans natur och gav viljan
smidighet. Tidigt tuktades och förädlades den till
offervillig trohet i kallelsen, till hjältemodig pliktuppfyllelse.
Han skonade verkligen icke sig själv. Varje dag, varje
timma fylldes av arbete. Han kände ingen annan vila
än ombyte av arbete. Han var ytterligt anspråkslös i
sina personliga behov och hade minst av allt smak för
bekvämlighet. Liksom fadern hade han en viss böjelse
för askes, men endast en sund askes, som gör kroppen
till ett lydigt redskap. Han var verkligen lika oöm mot
sig själv som han var öm om själarna.
Den övermänskliga arbetsbördan bröt till sist även
hans jättekraft. Han bar hela den kristna världen på sitt
hjärta, och det blev för mycket. Tidigt — jag tror redan
kort efter hans visitationsresa till de svenska
församlingarna i Estland 1922, då han själv länge stod vid styret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
