- Project Runeberg -  Nathan Söderblom /
330

(1931) [MARC] Author: Tor Andræ
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Mannen och verket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

330-

Nu Dig lackar allt mitt hjärta,

Jesu, för Din bittra nöd,

för Din ångest, för Din smärta.

De sista ord man hörde från hans läppar voro: Evigt
liv! Strax därefter avsomnade han.

Så var dock den största av alla gåvor, som Gud givit
denne sin trogne tjänare, att få besegla ett sådant liv med
en sådan död. Många gånger ha hans ord gripit våra
hjärtan, men aldrig har han fått predika för Sveriges
folk så som i dessa sina sista ord. Orden, som stå i
Rid-darholmens krypta över en annan av Sveriges störste,
kunde sägas också om honom: Moriens triumphavit —
i döden vann han seger.

Icke på sekler har en svensk mans bortgång väckt
sådant deltagande över hela världen. Från män i ledande
ställning inom alla Europas länder kommo uttryck för
den varmaste uppskattning av hans personlighet och
gärning. Det tyska rikets president framförde till Sveriges
konung sitt och sitt folks deltagande. Om hans
eftermäle i världen skall här icke vidare ordas. Det krävde
en bok för sig.

Vi ha aldrig upplevat och få väl icke i vår tid uppleva
en sådan landssorg som den vid Nathan Söderbloms
bortgång. Aldrig mer få vi väl se vårt folk, från
kungaborgen ned till ringa kojor, så enat i en känsla. Djupast
kändes sorgen i den stad, där han verkat och där han
var älskad som ingen annan. Då vi återvände till
Uppsala för att deltaga i hans sista färd, märkte man, att
de mötandes ansikten buro en prägel av stilla allvar. Det
talades med sänkta röster som i ett sorgehus.

När han för sista gången lämnade sitt jordiska hem,
sjöng hans eget kära O. D. den kristna pilgrimssången.
Aldrig ha dess ord ljudit mera meningsfyllda. Ty han
var dock först och sist en evighetsvandrare. Han hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:09:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nathan/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free