- Project Runeberg -  Naturvetenskaplig humor. Ett nytt slags noveller /
91

(1896) [MARC] Author: H. G. Wells With: Karl af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aepyornis-ön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AEPYORNIS-ÖN.

91

dålig att navigera den och att den skulle fortfara att
drifva i samma riktning. Snart kom den åter upp
öfver horizonten, ungefär i sydvest. Aftonrodnaden
hade nästan upphört och natt och mörker började
skymma på. Stjärnorna skeno fram i det blå. Jag
simmade som en simmagister fastän mina ben och
armar snart började värka.

»Emellertid nådde jag den då stjärnorna
ordentligt kommit fram. Då det begynte bli mörkare, såg
jag alla sorters glimmande saker i vattnet —
fosforescens, som ni vet. Jag visste knappast hvad som var
stjärnor och hvad som var fosforescens, eller om jag
sam på hufvudet eller på hälarna. Kanoten var så
svart som synden och kruset under bogen var som
flytande eld. Jag var naturligtvis rädd för att klättra upp
i den. Jag önskade först veta hur han hade det.
Han tycktes ligga hopkrupen som ett bylte i fören,
och aktern stod högt upp ur vattnet. Tingesten höll
på med att svänga rundt medan den dref ut — en
sorts vals, kan ni tänka er. Jag sam till aktern och
tyngde ned den och väntade att han skulle vakna.
Sedan började jag klättra in, med knifven i min hand,
och färdig för ett anfall. Men han vände inte på sig.
Så att där satt jäg i aktern af den lilla kanoten,
drifvande bort öfver det lugna fosforescerande hafvet och
med hela hären af stjärnor öfver mig och väntande
på att något skulle inträffa.

»Efter en lång stund ropade jag på honom vid
namn, men han svarade inte alls. Jag var för trött
för att utsätta mig för någon risk genom att gå fram
till honom. Så satt jag där, och jag tror jag nickade
till några gånger. När dagningen kom igen, såg jag
att han var så död som en dörrstolpe och sväld och
mörkblå. Mina tre ägg och benen lågo i båtens midt,
och en kagge vatten och några skeppsskorpor inlindade
i ett nummer af Argus från Capstaden lågo vid hans
fötter och en burk med träsprit under honom. Ingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:51:02 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nathumor/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free